Googles makt är för stor!

Något jag har funderat på mycket på sistone är varför vi tillåter Google* att utöva så stor makt över vårt eget innehåll. Vi producerar webbsidor och sajter, men kan inte direkt påverka när eller hur Google indexerar oss. Ofta gör Google förändringar i sin databas och sitt index och plötsligt försvinner mängder av indexerade sidor och gör våra sajter mindre synliga på den största sökmotorn på webben.

Andra gånger gör man en helt ny sajt åt ett företag och det tar sex månader innan Google behagar indexera sajten, trots att man försöker lägga till den manuellt samma dag som den släpps. Jag inser att Google har enorma datamängder att jobba med, men vilket ansvar har världens största sökmotor när den nästan har monopol på webbsökningar?

Google gör många bra saker. Jag älskar GMail, Google Groups och de flesta tjänster de plockar fram ur sina gömmor, men varför måste de vara så hemlighetsfulla kring sitt index? Varför har de inte ordentlig dokumentation kring förändringar och indexeringar? Varför är deras hjälptexter så vänliga men så innehållsfattiga?

Google-indexering är big business. De senaste åren har “sökmotoroptimering” blivit värt miljoner om inte miljarder på den
svenska marknaden och många företag har ploppat upp som säljer bättre Google-ranking. I de allra flesta fall har det visat sig vara humbug. Företagen “fuskar” och använder tvivelaktiga metoder för att förbättra sina kunders status. Dessa kunder betalar stora pengar för att hamna högre upp på söksidorna med sina befintliga sajter, när de borde satsa sina pengar på att bygga om sina sajter från grunden med sökmotoroptimerad XHTML/CSS och webbstandarder.

På jobbet hade vi länge problem med att de sidor vårt eget publiceringssystem producerade blev felindexerade. Det tog oss flera veckor att leta rätt på dokumentation, gissa hur vi borde ändra vår kod och vänta på omindexeringar från Google innan vi kunde få rätsida på problemen. Med en ordentlig dokumentation och kanske ordentliga FAQ-sidor eller varför inte forum på Google.com skulle vi kanske ha kunnat hitta rätt snabbare.

Jag har försökt skriva ner ett par punkter som jag gärna skulle se förändringar på. Vad tycker du – är jag helt fel ute?

Kära Google:

Varför kan vi inte få veta när er indexeringsspindel tänker besöka oss nästa gång?
Det skulle vara väldigt praktiskt att kunna se på sin Google Analytics- eller Google Sitemap-sida hur indexeringen sker. När sker
nästa crawl? Vad skedde exakt vid senaste crawl? Ni är på god väg eftersom ni börjat visa vilka fel spindeln stötte på, men vi behöver mer data!

Varför kan ni inte ha egna diskussionsforum där era tekniker svarar på väl valda frågor?
Okej, ni har mycket att göra. Ni är upptagna och ni har en lång lista på funktioner som ska in i tjänsten snart. Jag vet hur det är, men tänk så mycket huvudvärk ni skulle kunna bespara era viktigaste kunder om ni hade en ordentlig FAQ-avdelning angående indexeringen. Ett modererat diskussionsforum skulle vara ett bra sätt att få in frågor att besvara.

Varför raderar ni sidor ur ert index utan att berätta varför?
Om ni väljer att ta bort sidor ur ert index vid en uppdatering, kan vi inte få veta varför? Om sajten har ett Google-konto kunde ni väl skicka ett mail dit och berätta hur beslutet togs och vad man kan göra för att förbättra sin ranking igen?


Jag förväntar mig nog inget svar från Google själva, men kanske har nån annan lösningarna på mina problem?/M;* Jo, jag vet att det finns många andra sökmotorer än Google, och att samma principer i de flesta fall gäller även för dessa. I mina ögon är Google störst, därför diskuterar jag främst dem i denna text.

Elit hit och dit

Det är mycket snack i media idag om Alexander Bards “hemliga” e-postlista, Elit. Jag minns inte när jag hörde talas om Elit första gången, men det var säkert runt 1998 när det var väldigt hett med hemliga mailinglistor.

Om man bortser från det löjliga i att ett gäng mobbare sluter sig samman och snackar skit om kolleger och andra offentliga personer återstår ändå ett par intressanta saker att fundera på tycker jag.

Det är väl ingen överdrift att säga att Alexander Bard och Jan Axelsson är båda rätt intensiva förespråkare av tesen “Information wants to be free”. Axelsson har blivit berömd genom sitt nyhetsbrev Flashback som ofta publicerat “obekväm” eller “hemlig” information. Om man nu ömmar så varmt för informationens frihet, varför är den här e-postlistan och dess medlemsförteckning så hemlig?

Och det kanske märkligaste av allt – hur mycket “elit” är det att skicka känslig information över e-post? Vet verkligen inte Bard och gänget att e-post är lättare att smygläsa än semestervykorten som de får i brevlådan? Varför orerar Bard över eventuella läckor i mail till sin lista när det är minst lika troligt att läckan skett redan under transporten eller genom intrång i e-postkonton?

Om man verkligen vill ha en lista där det innehållet är hemligt hade det ju funnits ett par enkla sätt att se till att det verkligen förblev oläst av oinvigda. Ett sätt hade varit att kryptera alla mail. Det kanske är lite krångligt, men då skulle man åtminstone kunna ha lite bättre koll på vilka som verkligen läser innehållet i breven.

Och om man nu inte orkar eller vill kryptera innehållet skulle man åtminstone kunna ha sett till att det går enklare att spåra läckan när mail kommer på drift. Här får du några gratistips, Alexander:

1. Unika e-postheadrar för mottagare. Skapa ett unikt ID för varje prenumerant och lägg det i en e-postheader. Visserligen väldigt lätt att kringå, men det skulle kunna vara ett första steg mot sekretess.

2. Webbforum istället för mailforum. Låt alla deltagare läsa listan endast genom att logga in på ett forum på nätet via ett personligt lösenord. Visserligen försvinner mycket av charmen och “live-känslan” hos en e-postlista, men det är också oändligt mycket säkrare än e-post.

3. Sätt upp en NNTP-server och låt alla läsa via valfri News-läsare. ?ven här blir man av med spontaniteten i mail, men man skulle kunna låsa access till IP-nummer eller inloggningsuppgifter.

4. Steganografi. Låt en smartare e-postmjukvara kasta om ett fåtal bokstäver eller lägga till några skiljetecken i varje mail enligt en förutbestämd algoritm unik för varje användare. Då hade man lätt kunnat spåra källan till varje läcka.

5. Lägg ner listan och träffas på svartklubb och snacka skit om ej närvarande över ett glas rökig single malt eller champagne eller vad ni nu dricker.

Varje alternativ ovan hade känts mycket mer avancerat och “elit” än en vanlig fånig e-postlista. Jag är besviken.

/M;