Wii är lika bra som ryktet säger

Jag har fått hem min Wii. Min kära svärmor hjälpte mig att köpa en Wii i butik i Baytown, Texas och postade den till mig, annars hade jag väl mött samma öde som Bonny och fått vänta halva livet på att få en svensk Wii. Dessutom vill jag ha en amerikansk maskin så jag kan köpa billiga begagnade spel när jag är i Texas. Mums.

Hursomhelst – spelet är guld! Det är precis lika kul att spela Wii Sports med den trådlösa kontrollen som alla säger. Tennis, bowling och baseball är jättekul. Dessutom köpte jag Wario Ware: Smooth moves och det är ännu roligare.

Det diskuteras väldigt livligt huruvida Wii är för klen som konsol för att kunna tävla med PS3 eller 360. Och det är den. Den är grafiskt ungefär jämställd med min gamla Gamecube, men det festliga är att det spelar ingen roll. Så länge det är så här ROLIGT att spela spelen bryr jag mig inte om ifall de ser ut som de gjorde till Commodore 64.

Det känns som att hela spelbranschen har glömt bort att det är just spelglädjen som är det viktiga. Jag har aldrig tid att spela spel som tar flera timmar att lära sig, vilket är en stor anledning till att jag älskar min arkadmaskin. Spelen till den är gjorda för att spela i fem minuter, om och om igen. Liknande spel kommer nu till Wii. Det är helt perfekt för oss stressade småbarnsföräldrar som älskar spel!

/M;

Stridspitt i mjukisbrallor

Jag vet egentligen inte varför det blivit såhär. Jag är killen som vägrade vapen, som mönstrade till lumpen och blev erbjuden valfri postering men valde att “stanna hemma och suga på mammas tuttar” som en av malajerna så vältaligt beskrev mitt alternativ till en postering i Boden eller Vaxholm.

Jag hatar krig, vapen, våld och vanligen alla slags testosteronstinna aktiviteter. När jag var liten tyckte jag inte om att leka med stridsgubbar och jag gjöt tennsoldater mest för att det var spännande med varm metall.

Men av nån anledning är det förbannat roligt att spela krigsspel på datorn. Jag skjuter vilt omkring mig, agerar befälhavare eller kanonmat med samma iver och lyckas inte ens uppbåda minsta kval, trots att jag deltar i politiskt väldigt inkorrekta konflikter på skärmen.

Jag är inte ensam om att uppleva detta, det vet jag, men efter varje session kan jag ändå inte rå för att jag känner mig lite, lite skyldig. ?r det verkligen rätt att njuta så ohejdat av att leka krig när så många människor flyr undan bomberna i detta nu?

Vad är det i mig och så många andra som gör att vi är så lockade av stridens hetta i spelform, även om vi aldrig skulle drömma om att delta i krig i verkligheten?

Medan jag funderar över detta öde fortsätter jag att, tillsammans med min vän Skatebird spela Battlefield 2 så ofta tillfälle ges.

/M;