Vaddå, är festen slut redan?

SvD har en riktigt festlig uppsättning artiklar på nätet idag:

Modehaussen över – butiker i konkurs

och

Finanskrisen kommer till Sverige

samt

Bolånekris kan komma till Sverige

Det känns nästan otroligt att det bara gått några månader sedan en näst intill enig kör av ekonomer och förstå-sig-påare stod och bräkte raka motsatsen i alla svenska medier. Likheterna med Bagdad-Bob är slående: “Nej, här finns ingen kris. Vi har inte samma känslighet som de amerikanska bankerna. Den svenska kreditmarknadens tålighet är god. Bostadsmarknaden är ingen bubbla.”

Jag tycker uppriktigt synd om de som satt sig i en svår ekonomisk sits – medvetet eller inte. I många fall har det inte funnits många alternativ till att belåna sig och sin familj upp över öronen om man vill bo i Stockholm – så ser vår bostadsmarknad tyvärr ut. Men det måste gå att göra detta bättre, och minska riskerna för både bankernas aktieägare och privata låntagare.

Varför har banker och kreditinstitut under en tid godkänt bolån på 100% av en bostadsrätts marknadsvärde? I mina ögon är 90% och 100% belåning en stor anledning till att priserna på bostäder har skenat under en lång tid. Om man inte behöver stoppa in en krona av eget kapital i en ny villa eller bostadsrätt är det klart att det är lätt att svepas med i en budstrid – det är ju låtsaspengar man budar med!

Finns det någon ekonomisk teori eller naturlag som kan förklara för mig varför det inte skulle vara rimligt att lagstifta om att belåning bara får ske till, säg, 75% av objektets värde? Om människor skulle tvingas komma in i en bostadsaffär med minst 25% av köpeskillingen hade många inte haft råd att buda hej vilt bara för att man var sugen på en bostad. Istället hade man varit tvungen att göra noggranna kalkyler och beräkningar innan bostadsköpet för att ha råd.

Dessutom – varför tillåter banker att låntagarens ekonomi blir så ansträngd? ?r det rimligt att ett par som tjänar 30-40K i månaden tillsammans ska ha bostadskostnader på drygt hälften av nettoinkomsterna? För så är det många som har det. Med en (eller två!) sänkta inkomster efter avsked hamnar en familj direkt på obestånd och måste kanske flytta ifrån sitt hem. Och sälja med förlust, eftersom en vikande marknad inte ger tillbaka lika mycket som man en gång gav för bostaden.

Den här typen av personliga ekonomiska tragedier hade vi många av i Sverige för inte så länge sen. Jag är inte särskilt gammal, men jag kommer ihåg hur tongångarna var på 90-talet när den svenska ekonomin senast såg så deppig ut som den gör just nu.

Just nu är jag extra glad att jag bor i kooperativ hyresrätt och inget annat. Jag är övertygad om att det är en överlägsen boendeform som kommer att bli allt mer populär i framtiden, med skenande kostnader för andra boendeformer.

Jag hade tänkt skriva nåt smart om “modehaussen” också. Men det får vänta till en annan gång. Men jag skulle gärna ta emot lite vadslagning på hur länge K:Fem överlever. Mitt bud ligger på årsskiftet.
/M;

Vi har faktiskt förbud mot svanskupering av hundar!

Jag har redan tidigare skrivit om den lagliga könsstympning som pågår i Sverige, i detta nu.

Idag skriver Ingmar Hedman, docent i allmän kirurgi på SvD om samma sak, och han ger sitt debattinlägg en fantastisk slutkläm. Medan vi tillåter föräldrar i Sverige att stympa den mest känsliga delen av sina söners kroppar har vi en lag som förbjuder svanskupering av hundar!

Av vilken anledning är det förbjudet att skära svansen av valpar? Man kan anta att lagstiftarna lyssnat på djurvänner som förklarat det onödiga i vanan att kupera svansen på vissa hundraser, att hundarna får lida, att ett liv utan svans är fel, eftersom svansen finns där av en anledning.

?r inget av dessa argument starka nog att skydda våra små nyfödda gossebarn? När ska lagstiftarna vakna och inse att manlig omskärelse är ett otidsenligt, religionspåbjudet, medicinskt omotiverat och framförallt smärtsamt ingrepp i ett värnlöst barns kropp?

Finns det överhuvudtaget någon politiker i riksdagen som har stake nog (ordvits, sorry) att lägga en motion om ett förbud mot all omskärelse av omyndiga personer? Någon?

/M;

Varför säger ingen sanningen om ombildningarna?

Som en del av sin serie om bostadssituationen och utvecklingen i Stockholm har DN idag en intervju med docent Jan Jörnmark där han förutspår att upp till 80% av lägenheterna i innerstan kan bli bostadsrätter inom en snar framtid. Stadsbyggnadsborgarrådet, moderaten Mikael Söderlund försvarar utvecklingen med att staden inte aktivt arbetar för “något 80-20-förhållande”. Samtidigt påpekar Jörnmark att det ökande antalet bostadsrätter och deras ökande värde har en stark påverkan på ekonomin i stort i Stockholm.

Igår postade jag ett inlägg om att smärtgränsen redan är uppnådd vad gäller priser på bostäder i Stockholm, och jag fick genast mängder med mothugg i kommentarerna. Ingen verkade tycka att jag hade fel vad gäller priserna på bostäder, snarare att unga inte ska klaga så förbannat, för många andra har minsann fått kämpa ihop en mindre förmögenhet för att kunna köpa en etta i innerstan.

Det är ju verkligen att missa min poäng. Det är väl bara att gratulera dem som har orkat och kunnat kämpa sig till en insats för att få råd att köpa en lägenhet i ett attraktivt läge. Bra jobbat! Men vad jag försökte säga var att det är långt ifrån alla som har den möjligheten, oavsett hur hårt de kämpar. De 100 000 – 200 000 kronor som krävs i kontantinsats är bra nära en årslön för väldigt många människor i Stockholm med låga löner. Framförallt unga, som kanske inte kan förvänta sig att tjäna några stora summor under det första årtiondet de arbetar.

Men det är något som är skumt med hela den här debatten. Från politiskt håll pratas det endast om hur mycket de stackars hyresgästerna längtar efter att få “äga” sitt eget boende (vilket är ett rent felaktigt påstående – bostadsrätt betyder just rätten att bo, inte att du faktiskt äger din lägenhet) och att boendeformerna i staden ska vara blandade. Men enligt artikeln i DN är 54% av lägenheterna i centrala Stockholm redan bostadsrätter. ?r det då inte redan blandat?

De som står i begrepp att köpa loss sin bostad från de kommunala bostadsbolagen (eller för all del en privatvärd) pratar ofta om hur skönt det ska bli med bostadsrätt för att man ska få möjlighet att måla om som man vill, eller att sammanhållningen ska bli så mycket bättre i kvarteret.

Väldigt, väldigt sällan hör man någon ta bladet från munnen och säga det som åtminstone jag tror är hela drivkraften bakom utvecklingen ?? att man vill tjäna stora pengar. Så länge fastigheterna fortsätter att säljas för rabatterat pris till den som för tillfället råkar bo i en lägenhet i huset kommer folk att vilja köpa i längtan efter “det stora klippet”.

Alla Stockholmare känner väl minst en person som tjänat storkovan på att vara med i en ombildning ?? åtminstone på pappret, eftersom många inte sålt sin bostadsrätt ännu. Denna kommunalt sponsrade tombola skapar en feber som drar från kvarter till kvarter och med vilda rykten som följd:

“Grannarna fick betala 2,5 miljoner för sin lya och sålde den sex månader senare för 3,5 miljoner!”

Jag försöker att inte vara missunnsam i onödan, och jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte själv skulle göra samma affär om möjligheten erbjöds ?? vem skulle inte det ?? men jag har väldigt svårt att förstå varför så få vågar prata högt om att det är detta, och inget annat, som står bakom “viljan att äga sin bostad”?

Om bostäderna istället såldes till rådande marknadspris, så att den eventuella vinsten vid försäljning var helt beroende på att bostadspriserna fortsätter att stiga, och om bankerna dessutom inte lånade ut pengar till 90% eller till och med 100% av bostadens pris utan istället satte gränsen säg vid 75%, hur många skulle då vilja köpa sin bostad för att det kan bli så mycket mysigare grillfester i en bostadsrättsförening än i en hyresrätt?

/M;

Smärtgränsen är redan nådd, med råge!

I dagens DN skriver SBAB:s chefekonom att bopriserna börjar närma sig smärtgränsen för de som ska in på bostadsmarknaden, framförallt unga och framförallt i storstäderna.

No shit, Sherlock.

Jag vet inte hur många miljoner som den genomsnittliga “ungdomen” i storstaden rör sig med, men här i Stockholm där de små ettorna även i förorten numera ligger över miljonen i utgångspris och man med andra ord ska ha ett eller ett par hundra tusen kronor att lägga i kontantinsats för att ta ett lån är smärtgränsen nådd, passerad, utskrattad och bortglömd.

Den skenande karusell som många unga mer eller mindre tvingas in i när alternativen är obefintliga kommer att orsaka ofattbar ekonomisk skada för denna generation under lång tid framåt. Visst, har du rika föräldrar eller om du vunnit på lotto kanske du kan lägga en halv miljon kontant och därmed få mer hanterbara lånekostnader när räntan går upp till tvåsiffrigt. Har du inte det återstår att belåna dig upp över öronen alternativt bo i andra hand eller hemma hos mamma och pappa.

Att denna situation tillåtits uppstå kan i mina ögon bara betraktas som ett storskaligt experiment i extremliberal kapitalism utan socialt ansvarstagande.

/M;

Bara det inte startas en bostadsrättsakut

Det verkar ha vänt. Som alla vet varar ingen ekonomisk uppgång för evigt, och räntorna kommer alltid att gå upp igen när de länge varit på väg ner. Så även denna gång. Redan nu hörs den begynnande gnällkör man kan förvänta sig. “Hushållen klarar inte dyrare ränta” varnar SvD och E24. Och det är väl inte heller så konstigt. Folk i storstäderna verkar ha belånat sig upp över öronen för att få råd med drömboendet ?? utan att tänka särskilt mycket på vad som händer när räntorna går upp eller hur man ska klara betalningarna om en i familjen blir arbetslös.
Mönstret känns igen. Först en (denna gång rätt lång) period av överkonsumtion och övertro på ekonomisk uppgång, sen ett snabbt eller långsamt fall. Vi behöver bara gå tillbaka elva år för att hitta villaräntor på 8-9% och går vi tillbaka ännu längre låg de på 12-13%. Vad är det som säger att vi inte är där igen om ett par år?

Alla minns väl bankkrisen? Då startade staten en bankakut som såg till att våra största banker inte gick i konkurs. Mängder av skattepengar delades frikostigt ut för att förhindra en ekonomisk katastrof. Om någon föreslår att en liknande lösning tas fram denna gång för att rädda dumspenderande bostadsrättsköpare i en liten, elitistisk innerstadsklass och deras lyxrenoverade jacuzzi/öppen spis/köks-ö-lägenheter osäkrar jag min revolver.

De senaste årens galna marsch mot fler och fler bostadsrätter, dyrare och dyrare boende kanske snart visar sig vara precis lika vansinnig som jag hela tiden trott och hävdat.

Tack och lov för hyresrätten – denna geniala, underbara konstruktion som gör att människor kan bo utan att riskera sin privatekonomi i ekonomiskt blåsväder.

/M;

Att kunna välja sina grannar är redan en verklighet

SvD med flera publicerar idag den föga chockerande nyheten att man som bostadsspekulant kan ta reda på information om det område man eventuellt tänker sig flytta till. För 100 kronor kan man på Hemnet få en slags minirapport som berättar om det aktuella har fler eller färre arbetslösa än kommunens genomsnitt, hur många åldringar respektive barn och ungdomar som bor i området, samt lite annat.

Det blir naturligtvis upprörande för många, för det ökar segregationen, eller är det minskar integrationen vi ska säga?

Men vem är det som inte redan idag tar sig en funderare på om det område de ska flytta till är något man kommer att trivas i? Förutom den som absolut inte har en chans att välja sitt boende är det väl ingen som köper en bostad på måfå? Statistiken man upprör sig över är dessutom, som vanligt i Sverige, helt vanliga offentliga siffror från SCB.

Det här är för mig bara en förlängning på raseriet mot Ratsit. Folk blir tydligen väldigt upprörda när de lite för enkelt kan ta reda på saker som visserligen är offentliga uppgifter och därmed alltid varit tillgängliga för allmänheten, men som av olika företag görs lättare att få presenterat, och på ett enklare sätt.

Det är väl inget som helst konstigt med att en mäklare publicerar data om områden man vill sälja bostäder i? Om det är omoraliskt att berätta hur många arbetslösa det finns i området, är det då inte heller OK att berätta hur hög befolkningskoncentrationen är? Hur många skolor som finns? (om det är många måste det ju finnas massor av osnutna småglin i området – usch!) Hur många barer eller restauranger som finns? (mängder av fyllon – usch!) Hur många kyrkor som finns? (säkert såna där som ringer i klockorna på morgonen – usch)

Den mer eller mindre obehagliga sanningen är väl att folk gärna vill bo i områden där de känner sig bekväma. Att försöka “lura” in välbärgade människort i lågstatusområden kommer liksom aldrig att funka. Jag behöver inte läsa nån statistik för att veta att ?ppelviken har högre status än Hässelby här i Stockholm.

/M;

Mindre information, färre val tack!

Jag såg ett inslag på Plus ikväll där en forskare fick Sverker att sätta “prislappar” på olika frukter och grönsaker baserat på hur mycket koldioxid som gått åt vid produktion och transport. Priset gällde inte kronor eller ören, utan antalet kilo CO2 som förbrukats vid tillverkningen av ett kilo vara.

Värst var produkter som flugits in hit till Sverige samt de som odlats i växthus som värms med olja eller andra fossila bränslen. Några stackars Ume-bor blev påhoppade i en lokal mataffär av det energiska Plus-teamet för att svara på frågor huruvida de ens funderar på miljöpåverkan på de produkter de handlar. Det gjorde de inte, men om de bara fick mer information skulle de minsann bli miljömedvetna konsumenter.

Samma sak upprepade forskaren från KTH – vi konsumenter måste få mer information så vi kan göra medvetna val i fruktdisken och undvika produkter som flugits hit eller på annat vis förbrukat stora mängder koldioxid.

?r det bara jag som vill ha färre val?

Det är redan för många val man som konsument förväntas ta ställning till, hela tiden.

Vilken telefoni/mobiltelefoni/el/teve/dagstidnings/bredbandsleverantör vill du ha? Vilken är billigast? Vilken levererar den bästa produkten? Ska du köpa svenskt kött för att stödja våra svenska bönder, eller ska du köpa danskt kött för att det är billigare och ökar prispressen på våra lokala producenter? Ska du köpa storpack blöjor och blir det billigare än mindre paket? ?r den här tvålen testad på djur? Har din tröja tillverkats av småbarn i en asiatisk fabrik under slaveriliknande förhållanden? ?r tvättmedlet Svanenmärkt? ?r plast- eller papperspåsar bäst för miljön? IP-telefoni eller vanlig? Telia, Tele2 eller Tele5? Privat eller kommunalt dagis? Do you want fries with that?

Jag tycker att det visserligen är gulligt att det finns de som tycker att alla produkter i mataffären ska CO2-märkas, men för min del räcker det nu. Om ni märker frukterna med förbrukad koldioxid kommer jag att börja köpa de som är värst. Hela tiden. I protest.

/M;