Att rädda en 21 år gammal inspelning – datormagi med ljud

Min vän Anders och jag hade en gång i tiden ett synthband ihop med våra kompisar Olle och Jonas. Det här var i slutet av 80-talet och vi var fyra killar som gjorde musik på väldigt enkel utrustning (vi hade en Roland D-20 och en Yamaha V50) och en kassettportastudio. 1989 gjorde vi en kassettdemo som hette “In Fact” och den blev månadens demo i “Bandspaghetti” i tidningen MusikerMagasinet samma år.

Nu har Anders och jag ett helt annat band ihop, men för något år sen bestämde vi oss för att rädda våra gamla kassettportainspelningar innan kassetterna blivit helt avmagnetiserade eller försvunna. Ett stort digitaliseringsprojekt inleddes och vi samplade de gamla banden i ett ADAT-system och gjorde senare ett relativt seriöst försök att med hjälp av EQ och några filter försöka fräscha upp ljudet så gott det gick. Det brusade en hel del, men vi tänkte att det hörde till och att det inte gjorde så mycket.

Komplett Art Fact finns sedan dess att lyssna på och att ladda ner från last.fm. Det är, föga förvånande, inte särskilt många som är intresserade av att lyssna på våra 20 år gamla gamla kassettdemos på last.fm, men för någon månad sen fick jag ett mail från en kille som råkat lyssna på Art Fact och fastnat för en av våra låtar, “Rain In The South” och därför frågade om det var okej att rekommendera låten till en av hans vänner  som gör samlingsskivor på vinyl med gammal musik. Visst, sa jag, och tänkte inte så mycket mer på det.

För ett par veckor sen fick jag så ett mail till – nu från dennes vän som faktiskt också gillade låten och ville ha med den på nästa skiva! Det var bara ett problem – den version av Rain In The South som ligger uppe på last.fm är ju rätt brusig och har allmänt dåligt ljud, eftersom den faktiskt kommer från en kassett som legat i en låda i över 20 år. Kunde vi möjligen skicka en fullkvalitets WAV till skivproduktionen?

Okej, handsken var kastad och jag frågade Anders om han möjligen hade kvar den flerkanaliga dumpen av låten och om det fanns möjlighet att göra en något bättre version med med brusreduktion. Igår kväll träffades vi för att sitta i vår musiklokal och göra ett nytt försök att “rädda” Rain In The South och anledningen till att jag skriver den här bloggposten idag är att resultatet åtminstone för mig framstår som ren magi.

Med hjälp av Logic och en brusreduceringsplugg kunde vi skapa en helt ny master från våra extremt brusiga och burkiga originalsamplingar av kassettspåren. Det krävdes lite pill, men förvånansvärt lite, och i mina öron är resultatet så bra att det nästan låter nyinspelat. Ja, bortsett från den taffliga produktionen och den tonåriga sångrösten då.

Jag ger er nu chansen att höra låten, i en klassisk “före och efter”-situation. Den första spelaren innehåller den första remastern av Rain In The South som vi gjorde för ett par år sen. Den andra spelaren innehåller gårdagens remaster. Lyssna och förbluffas över vad som går att göra med digital ljudteknik idag. Och det på hobbynivå, med utrustning som inte ens kostar särskilt mycket! Jag törs inte drömma om hur mycket som går att göra om man är proffs på detta, eller om fem-tio år…

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


Rain In The South – original

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.


Rain In The South – 2010 remaster

/M;

The Mobile Homes – Today Is Your Lucky Day

Först en anekdot. Min vän Anders jobbade en gång i tiden på Deluxe Music, en av Stockholms största musikaffärer när en av bröderna Brun kom in för att handla något. Det här var säkert när vi var runt 16-18 år, och The Mobile Homes var redan idoler för oss. Men det Anders minns av mötet i musikaffären är att han tyckte att bandmedlemmen var så gammal, ja rent av en gubbe! Jag räknar baklänges och inser att “gubben” i fråga måste ha varit runt 25 år gammal, och inser samtidigt att The Mobile Homes har hållit på med sin synthmusik i hela mitt medvetna liv.

Ja, samma dag som Depeche Mode släppte sitt senaste studioalbum, Sounds Of The Universe som jag är väldigt besviken på släppte svenska veteranerna The Mobile Homes sin nya skiva, Today Is Your Lucky Day, som sammanfaller med bandets 25-årsjubileum.

The Mobile Homes är ett av Sveriges minst kända “stora” band, mest på grund av att de ägnat nästan hela sin karriär åt att göra samma sak – riktigt bra synthpop som man måste vara lite insatt i för att gilla. Den senaste skivan är fruktansvärt imponerande, om inte annat än för att de låter som… sig själva, efter 25 år. De flesta band skulle ha upplösts, återförenats, bytt spår (TMH provade visserligen att göra en gitarrbaserad popskiva, men gav klokt nog snabbt upp det spåret) och gett upp vid det här laget, men syntharna från Sätra fortsätter oförtretet och gör det riktigt, riktigt bra.

Faktum är att jag tycker att den här skivan är så mycket bättre än Depeche Modes senaste skiva att Martin Gore och Dave Gahan borde sätta sig på ett plan till Sverige och genast böna och be om att få bli producerade av firma Erkendal, Brun och Liliefeldt, som tillsammans medSami Sirviö och Christian Falk gjort den ultimata synthplattan för år 2009.

Minimala skivbolaget Megahype var enda stället jag kunde få tag i skivan, som jag beställde över nätet och fick levererat i ett kuvert nån dag senare. ?r det något TMH skulle tjäna på att göra annorlunda är det kanske distributionen. På Pet Sounds i Stockholm (som åtminstone förr i världen var synthmeckat i stan) som väl får anses som en av de mest välsorterade skivhandlarna i landet visste man knappt att skivan fanns ute, och när man väl fått reda på att den fanns hade man ingen aning om hur man skulle kunna beställa den.

Nåväl, på This Is Your Lucky Day samsas rena bombastiska synthdängor som “I’m phoning a friend and he says that”, som med sin risiga engelska placerar The Mobile Homes precis där de hör hemma och det är som att de senaste femton åren aldrig passerat, med “I give you” som är en modernare, minimalistisk version av synthpop som låter riktigt, riktigt modern.

“All I need is everything” är den snyggaste låten på skivan. Välproducerat och vibrerande – flytande och bastant på samma gång låter det som att TMH har hittat ett sound som håller i 25 år till. Blandningen av feta analogsynthar och krispiga FM-ljud gör att det är renlärig synth, utan att det någonsin blir pastisch. En svår konst för de flesta i genren.

Kort sagt, det är hatten av för The Mobile Homes som visar att gammal ibland är äldst.

/M;

Depeche Mode – Sounds Of The Universe

Jag vore ju inte jag om jag inte postade en snabbrecension av den nya skivan som släpps denna vecka, men som för oss trogna premiumanvändare på Spotify redan funnits tillgänglig ett par dagar.

Tretton låtar gör en vansinnigt lång skiva som går i mycket långsammare tempo än föregående platta, Playing The Angel. Det är mer som skiljer denna skiva från föregångaren än tempo. Låtstrukturerna på SOTU är mycket mindre direkta, och soundet påminner mig väldigt mycket om Ultra, vilket inte är ett gott betyg. Nånting har helt klart hänt med bandets driv och geist som när PTA släpptes kändes som en nystart för kärnan i bandet, Gore-Gahan. Där PTA hade ett par riktiga kioskvältarhits som röjde väg i bästa Violator-stil är SOTU mycket stillsammare, närmast experimentell i struktur och ljudbild.

Förutom singeln Wrong har nya skivan endast ett par låtar som går i något som börjar likna danstempo. Desto fler (ryyys) ballader finns att återfinna, även om man här och där försökt dra upp tempot lite genom att använda oktavbas eller sequence-blipps. Efter ett par första genomlyssningar finns det ett par riktiga lågvattenmärken på Peace, som inte ens känns som en färdig låt eller produktion, samt Come Back, som är så lång och seg att jag lika gärna hade kunnat sätta på Sister Of Night (aj!).

Jag hoppas på att det här är ett album som ska växa efter fler lyssningar, men jag satt på tunnelbanan i morse och försökte komma ihåg en enda låt från skivan, förutom Wrong då, och kom inte ihåg en enda. Det är verkligen inte lovande, och jag gick till och med så långt att jag avbeställde deluxe-boxen av SOTU som jag förbeställde förra veckan. Jag kommer fortfarande att köpa skivan (om inte annat för att göra samlingen komplett) men det räcker nog med billighetsutgåvan, för detta blir ingen klassiker.

För att minnas storhetstider, lyssna gärna på min hastigt ihopplockade spellista på Spotify istället: Best of Depeche Mode.

/M;

Debatten om IPRED snedvrids medvetet

TORBJ?RN FLYGT, författare,
?SA LARSSON, författare,
BJ?RN RANELID, författare,
DICK HARRISON, författare,
PETER ENGLUND, författare,
LENA KOPPEL, regissör,
COLIN NUTLEY, regissör,
KJELL ?KE ANDERSSON, regissör,
JOAKIM N?TTERQVIST, skådespelare,
STEFAN SAUK, skådespelare,
HANNES HOLM, regissör,
M?NS HERNGREN, regissör,
PETER DALLE, skådespelare,
MIKAEL PERSBRANDT, skådespelare,
RIKARD WOLFF, artist,
GEORG RIEDEL, musiker/kompositör,
MARTIN ROLINSKI, artist,
HENRIK RONGEDAL, artist/låtskrivare,
MAGNUS RONGEDAL, artist/låtskrivare,
FREDRIK THOMANDER, artist/låtskrivare/producent,
JAKOB SAMUELSSON, artist,
MATTI ALFONZETTI, artist/låtskrivare/producent,
JILL JOHNSON, artist/låtskrivare,
CLAES JANSON, exekutör och tolkare
MONICA BORRFORS, artist,
LASSE TENNANDER, musiker/kompositör/textförfattare,
EVA DAHLGREN, artist/låtskrivare,
PER GESSLE, artist/låtskrivare,
ULF DAGEBY, musiker/kompositör,
MARTIN EHRENCRONA, musiker/producent,
JACOB WID?N, artist/låtskrivare,
ERIC LANTZ, artist/låtskrivare,
OSCAR KEMPE, artist/låtskrivare,
MAGNUS SVENINGSSON, artist/låtskrivare,
JOEY TEMPEST, artist/låtskrivare,
LISA MISKOVSKY, artist/låtskrivare,
NIKLAS STR?MSTEDT, artist

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. ?ven om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång ?? inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen […] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid ?? ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar ?? tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

  • Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
  • Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

  1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
  2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
  3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten ?? priset ?? där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er ?? jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Saitek A250 – en minirecension

Saitek A250

Jag vill ha min musik från datorn i vardagsrummet inne i köket. Det är ett avstånd på c:a 10 meter och två gipsväggar står emellan. Jag vill inte dra sladdar, jag vill ha musiken överförd trådlöst. Ska detta vara så svårt?

Ja tydligen.

Först provade jag en högtalare från Kjell & Company. Förutom att ljudkvaliteten inte var särskilt god blev det avbrott i musiken hela tiden. Särskilt när jag ställde mig i vägen mellan sändaren och högtalaren. Den fick åka tillbaka till Kjell.

Sedan köpte jag ett par högtalare från Teknikmagasinet. iZound hette de, och de finns av nån anledning inte på deras webbsida, utan bara i katalogen. Dessa lät också rätt risigt och hade samma problem som de från Kjell med att kunna spela musik utan avbrott. ?ven dessa fick åka tillbaka.

Till sist provade jag så en riktigt hiskeligt ful högtalare från Saitek. A250 heter modellen, och trots att de är så fula att mina ögon tåras varje gång jag går in i köket så funkar de faktiskt riktigt bra! Det är inget kraftigt ljud från dem, men ljudet är rent och klart och med relativt fyllig bas. Den lilla fina sändaren är USB endast, och trots att det står på kartongen och på sajten att den bara funkar med Windows funkade den utan problem även i OS X! Inga drivrutiner, OS X känner direkt igen den som ett externt ljudkort och det är bara att börja spela vad man vill till den.

Inga avbrott i musiken, digital (Bluetooth) överföring från sändaren till mottagaren och jag har äntligen hittat en lösning som funkar, även om den är så ful att jag är sugen på att ställa den i en papplåda för att gömma den. Fast då blir väl ljudet sämre.

Jag köpte den otroligt billigt på BRL, men den finns att beställa lite överallt, och jag rekommenderar den varmt. Fast nämnde jag att den är så ful att designkunniga över hela världen gråter för att den finns?

/M;

Depeche Mode på Stadion

Depeche Mode Stadion Juli 2006

Igår var det så äntligen dags igen att se husgudarna uppträda live. För första gången i Sverige utomhus, på sommaren, och som jag befarat sänkte det sena dagsljuset öppningen på showen rejält. Jag skrev förra gången att det var småsegt i mitten, med en låtlista som desperat skriker efter en upptempolåt.

Denna gång var det nästan lika segt i början, men något geni i kretsen har kommit på att slänga in Stripped innan det segar ner sig. Just Stripped, som jag lyssnat på i podden hela veckan och tänkt att det är ju märkligt att de vägrar att spela den live. Efter detta orkar man förlåta ett segt mittenparti och när slutet närmar sig är naturligtvis allt bortglömt.

Det märktes rätt tydligt att det har gått några månader sedan sist. När vi såg dem i Globen blev jag otroligt imponerad av den nya energi som bandet hade. Nu, efter ungefär 100 spelningar till, var det ett gäng turnétrötta medelålders herrar vi fick se tröska sig igenom låtlistan. Dave Gahans röst kändes bräcklig, och de hade ändrat några låtar för att de skulle passa tröttare stämband, mest tydligt under John the Revelator där Dave till och från gick ner en oktav från skivans inspelning.

Likväl är det mäktigt, imponerande och otroligt starkt när andra halvan av konserten dras igång, nånstans under I Feel You, och mörkret långsamt börjar lägga sig runt stadion. Och extranumren, Shake the Disease, Photographic och Never Let Me Down får en att önska att det aldrig ville ta slut.

Jag menar… Photographic! Och dessutom i den hårda “Some Bizarre…”-tappningen. Vince Clarke måste le i mjugg nånstans när hans synthepos får stockholmsnatten att explodera.

Bäst igår
Stripped
Shake the Disease
Photographic

Tveksammast
Nothing’s impossible är inte en livelåt. Faktiskt. Den är bra på skiva, men inte live.

Störst överraskning
Photographic!

Saknades
Everything Counts, för första gången sen… 1983?

Depeche Mode i Globen

Dagen efter vet man aldrig riktigt vad man ska säga. För mig är Depeche Mode alltid magiskt att se live. Det är svårt att beskriva känslan, men människorna i bandet och deras musik går som en röd tråd genom hela mitt liv tillbaka till min barndom. De har alltid varit nummer ett och även om jag blivit långt mindre fanatisk med åldern och till och med kan erkänna att inte alla plattorna är femstjärniga är det något i själva föreställningen som tar mig till en annan plats.

Därför kan jag aldrig skriva en ärlig recension av en Depeche Mode- konsert. Det kommer alltid att komma rent oärliga påståenden och uttalanden från mig när det gäller just dessa britter. Så kan jag inte heller recensera gårdagens konsert eller sätta betyg på framförandet eller låtarna.

Och lik förbannat kommer här en recension.

Först det negativa.
Globen har det sämsta ljudet av alla konsertarenor jag besökt. När förbandet spelade igår satte jag öronpropparna på plats – inte för att ljudet var för högt, utan för att det var så risigt. Jag vet fortfarande inte hur förbandet lät, för det gick inte att urskilja något ur det bas-diskant-muller som kom ur högtalarna. Tack och lov hade Depeche Mode mycket bättre ljud, men för första gången någonsin stod jag och önskade att de kunde spela högre på en konsert. Jag kanske bör tillägga att jag befann mig på sittplats, längst ner, mitt emot scenen. Ljudet kanske var bättre närmare scenen.

Och så resten
De håller helt klart stilen. Jag är imponerad av att dessa medelålders män orkar hålla formen som de gör. Energin är lika påtaglig som den var 1988, om inte ännu mer. Martin Gore har växt ut till en arenarockare och för första gången ser jag honom ta plats på scenen. Mina minnen från tidigare konserter säger mig att han mest brukat stå still vid sin mikrofon vid sina få solonummer, men igår sprang, dansade och log han, och såg för första gången ut att ha riktigt roligt på scen. Dave Gahan går säkert på rutin, men han gör det han ska och ger publiken det de vill ha.

Men dra på trissor – de kan ju sjunga! Jag har självklart alltid älskat deras sånger och sånginsatser, men under gårdagens spelning stod det klart för var och en att både Martin och Dave har blivit långt mycket bättre sångare än de någonsin varit. Martins soloprestationer under Home och Macro(vision) höll faktiskt yppersta Broadway-klass och under avslutningsnumret Goodnight Lovers var Daves röst helt makalöst tonsäker, stark och innerlig. Jag måste lyfta på hatten – hur en människa kan prestera så fantastisk sång under 100:e kvällen på en världsturné, efter att ha varit på topp hela kvällen är för mig obegripligt och fruktansvärt imponerande.

För första gången efter en Depeche Mode-konsert känner jag att det fanns låtar som fick nytt djup efter att ha hört dem live. Tidigare har konserterna mest inneburit en chans att få se personerna bakom musiken och att få lyssna på högsta volym, men denna gång tog de låtar jag tidigare inte rankat högt och gjorde dem nya för mig genom innerliga framträdanden. Högsta betyg.

Bäst igår
John the Revelator
I Feel You
Home
Macro(vision)

Tveksammast
The Sinner In Me (drunknar i ljudsoppan i Globen)
Walking in My Shoes (småsegt)

Störst överraskning
Leave in Silence

Saknades
Shake the Disease, som tydligen spelades istället för Leave in Silence i Göteborg.

Vi ses på Stadion i Juli!

/M;