Det är dags att kräva mer – eller åtminstone att börja filtrera

På de flesta stora papperstidningars webbplatser kan man kommentera artiklarna, något som länge var möjligt endast på bloggar, online-fanzine, webbtidningar och andra “onlinemedia” men som under 2000-talets senare hälft slog igenom med full kraft även på gammelmedias sajter. Först tyckte jag att tidningarna var sega med att införa kommentarsmöjligheter, men när det nu går att läsa folks kommentarer på snart sagt alla sajter där nyheter och aktuella händelser presenteras har jag ändrat mig. Jag vill inte vara med längre.

dn.se går det att kommentera nästan alla artiklar anonymt. Det enda du behöver fylla i är “Namn”, men självklart inte ditt riktiga namn. Möjligheten att vara anonym på nätet har jag alltid värnat om och tycker fortfarande att den är viktig ?? men när jag ser vad som händer med kommentarstrådar på dn.se eller aftonbladet.se blir jag mer och mer övertygad om att det är dags för tidningarna att antingen stänga av kommentarsmöjligheten helt och hållet eller också införa en inloggning kopplad till ett viktigare konto. DN är på god väg när man låter folk logga in med sitt Facebook-konto för att identifiera sig. Om de gjorde det till ett krav kanske nivån skulle höjas på diskussionen.

För sanningen är ju tyvärr att när folk samlas på nätet, särskilt runt en artikel eller text med brännhett stoff, blir folksamlingen snabbt en pöbel. Smårasistiska tillmälen blandas med “statistik” tagen ur luften, alla kallas för idioter kors och tvärs och väldigt, väldigt lite av värde går att läsa i en kommentarstråd på dessa sajter. Tyvärr. För egentligen är det just möjligheten till det offentliga samtalet som är intressant med bloggar, mikrobloggar och alla typer av onlinepublicering.

Kanske är det så att vi måste ge avkall på möjligheten till anonymitet på de ställen där den här typen av avarter uppstår. På internetdagarna.se har vi alltid haft öppet för anonyma kommentarer, som standard är på en WordPress-sajt, och jag tror att det bara är en enda gång som vi inte godkänt en kommentar. Uppenbarligen beror nivån väldigt mycket på vilken sajt som kommenteras, men frågan jag ställer mig varje gång jag mot bättre vetande lockas in i en kommentarstråd på en större svensk sajt är om man verkligen vill ha den typen av innehåll på sin sajt, under sin logotyp. Innehållet på Aftonbladet är ju kanske inte det bästa till att börja med, men när innehållet sänks ytterligare av den otroligt låga kommentarsnivån är det läge att tänka om, tycker jag.

Slashdot har löst det här på ett rätt elegant sätt, tycker jag. Genom ett betygssystem i skalan 0-5 för kommentarer, där anonyma kommentarer automatiskt får en lägre poäng från början än inloggade medlemmars kommentarer, och möjligheten för alla medlemmar att betygsätta andra kommentarer har man byggt en hierarki som funkar rätt bra. Som besökare kan du själv välja vilken lägsta nivå du vill läsa kommentarer från, och kan därmed sätta ribban högt eller lågt. Väljer du att läsa alla kommentarer som postats får du mycket trams, men missar inget. Väljer du istället att bara läsa kommentarer som fått betyg upp till tre eller högre är det generellt mycket bättre nivå på innehållet.

Om jag vore ett stort mediebolag med en stor sajt med mycket innehåll skulle jag genast utvärdera anonyma kommentarer och fundera på ett rankingsystem liknande Slashdots. Inte bara för att man upplåter plats till pöbeln, utan främst för att man bör värna om sitt varumärke. Det fria ordet är viktigt, självklart. Men vi har nått en gräns där det inte längre är rimligt att man får vara anonym alltid, hela tiden.

(Det här är ingen ny fråga, fler har skrivit om problematiken.)

/M;

Hur man kommunicerar som kommunikationsbyrå

Jag har plötsligt hamnat i en situation på mitt jobb där jag behöver sondera terrängen efter produktions- och/eller kommunikationsbyråer. Eftersom det var ungefär tio år sedan jag gick från att vara köpare till att vara säljare av kommunikationstjänster så var det med nya ögon jag gjorde en klassisk Googlesökning efter “kommunikationsbyrå Stockholm“.

Vad händer när man gör en så bred Googling? Jo, först av allt ser man självfallet de som köpt annonsplats hos Google för att visas vid min sökning. Här låg tre byråer med olika hög profil men alla med relativt slagkraftiga budskap på sin begränsade yta:

Googleannonser på "Kommunikationsbyrå Stockholm"

?verst låg “?kesson & Curry” så de fick mitt första klick. Jag är ju trots allt en dum köpare som just har gjort världens bredaste sökning. Troligen vill jag ha dem som ligger högst upp! Inne hos “akessoncurry.com” (.com-domän! Redan här började det osa katt) blev jag välkomnad med ett Flashbildspel som visade att byrån blivit “nominerade i tre kategorier” till Guldbladet 2009. Det lät spännande så jag tryckte på bilden, som hade en trasig länk så jag fick ett felmeddelande slängt i ansiktet. Olycksfall i arbetet? Kanske, men här har man redan uppnått tre fatala misstag för mitt köp (.com-domän, Flash och trasig länk ?? men det är ju tre önskningar i en, det går ju inte!) så jag gick vidare till tvåan.

Grand River öppnar rätt starkt med en ren webbdesign och tydligt (om än lite väl fluffigt) budskap om att 1+1 kan bli 3, så jag blir nyfiken nog att klicka vidare. Under “Tjänster” listar man det som byrån kan hjälpa mig med. Här finns såväl marknadsundersökningar och kommunikationslösningar som grafisk produktion, men inget av valen ger konkreta exempel på vad man erbjuder, utan endast mera copytext om att “Vi försöker uppnå en känsla hos mottagaren att just den här organisationen vill kommunicera med ‘mig'”. Men så bra då. När jag sen klickar på “Kunder” för att se några case får jag bara mer flufftext och fortfarande inget som helst konkret förevisat. Inga bilder, inget som visar vad man faktiskt producerat. Det här är totalt #fail för mig som köpare. Jag vill se mer innan jag tar kontakt.

Vidare så till trean i listan – Frosting. Nu börjar det faktiskt likna nåt! Frosting har en snygg sajt, dock i AIK-färger (men jag förlåter dem för den här gången) och balanserar på precis rätt sida om vad som är vettigt i användande av Flash och textbilder. Under “Om oss” berättar man faktiskt rätt utförligt och konkret om företaget med sina medarbetare och sitt arbetssätt. Det här känns inbjudande och relevant för mig som köpare. När jag sen går vidare till “Portfolio” har man en stor mängd case med bild och beskrivning, och det går faktiskt att läsa rätt mycket om varje case. Dessutom går det att sortera på vilken typ av uppdrag man haft (webb, print, event, etc) och beskrivningstexterna är precis lagom långa för att man ska kunna få insyn i vad man gjort. Den enda kritiken jag har här är att det är lite otydligt vad som är länkar och inte, eftersom både länkar och underrubriker är gula, utan understrykning, men det är ju en petitess i sammanhanget.

Tre byråer, tre olika sätt att presentera sin verksamhet. Endast Frosting lyckades övertyga överhuvudtaget.

Nu kanske ni tycker att jag är dum som bara trycker på sponsrade länkar. Men nejdå, jag tittade faktiskt på första sidan av sökresultat också. Här dominerar Tullbergs, som uppenbarligen lyckats med sin SEO. Man är den ENDA kommunikationsbyrån som finns med på första sidan alls! Alla andra länkar är till kataloger, aggregerare och diverse mer eller mindre spammigt automatgenererat innehåll. Det här borde vara en väckarklocka för de företag som tycker att de ska hålla på med kommunikation. Jag säger inte att alla kan synas på förstasidan hos Google, självklart funkar det inte så, men när ett företag dominerar så fullständigt som Tullbergs gör här måste de få rysligt många besökare från Google beroende på hur vanlig min sökning nu är.

Det verkar som att det kommer att bli svårt för oss att hitta en byrå, och det verkar som att det är svårt för byråer att kommunicera på webben. Om man alls vill sälja webb borde man vara mycket bättre på att producera sin egen webb. Jag vet av egen erfarenhet att det lätt blir så att den egna sajten hamnar längst ner på prioritetslistan, men efter att ha ställt mig “på andra sidan” inser jag ändå mer än någonsin förr hur viktigt det är att ha en bra och tydlig sajt för sitt företag.

/M;

Mina erfarenheter från streaming av Internetdagarna

Skärmavbild 2009-11-19 kl. 19 nov, kl 14.41.07, v 47

Under Internetdagarna 09 hade jag tagit på mig att genomföra ett antal livesändningar från seminarier och keynotes. Eftersom det inte hade gjorts någon gång under tidigare Internetdagarna var det här ett experiment både för .SE och för mig. Vi valde att göra det själva, och i liten skala, eftersom vi inte hade någon uttalad budget och inte heller var säkra på intresset för sändningarna.

Under sensommaren och hösten testade jag olika typer av utrustning för eventet. Vi köpte in en kamera, en Canon Legria HV40 och testade ett antal olika tjänster och mjukvaror för själva streamingen. Valet föll på Livestream, en amerikansk tjänst som används av många stora sajter. Anledningen till att vi valde Livestream var främst att vi med ett premiumkonto hade möjlighet att skapa en egen Flashspelare, som vi kunde anpassa så att den passade in på förstasidan på internetdagarna.se.

Livestreams premiumkonto kostar 350 USD i månaden, och dessutom betalar man för den bandbredd och lagring man faktiskt använder. Jag gjorde lite överslagsräkningar och fick fram att det inte skulle bli så dyrt, vilket visade sig vara fel. Mer om det senare.

Möjligheten att kunna designa sin egen Flashspelare var som sagt det stora skälet till att vi valde Livestream, men även kvaliteten på strömmen vid våra tester övertygade. Jag använde både Livestreams Flashbaserade webbklient för att strömma, såväl som deras Windowsprogram, Procaster. Vid mina tester tyckte jag att Procaster gav bättre kvalitet vid låga bitrates, och jag hade dessutom möjlighet att skräddarsy bitrate på video och ljud, och det fanns flera andra inställningsmöjligheter. Jag beslutade därför att vi skulle använda Procaster vid livesändingarna.

Livestream har en “ren” Flashspelare för nedladdning som jag kunde använda för att skapa vår egen spelare. Det var väldigt lätt att anpassa spelaren efter våra behov, och vid mina tester såg allt bra ut. En vecka innan Internetdagarna besökte jag Stockholm City Conference Center för att testa på plats, och såg att ljusförhållandena var väldigt dåliga, men det var för sent att göra något åt det. Vi hade redan beställt ljudkablar, nätverkskablar och strömkablar fram till de platser jag skulle befinna mig vid sändningarna.

Den 3 november var det så dags. Jag åkte till eventet tidigt på morgonen för att reka och ställa i ordning. Ljud och nätverk fanns framdraget, men jag upptäckte då att nätverket jag fick ansluta till var skyddat av en brandvägg, vilket krävde att jag gjorde en sessionsinloggning på datorn. Sagt och gjort, jag loggade in och nätverket flöt på bra. Ljudet fick jag tappat från mixerbordet i en kabel som jag sedan anslöt till den lilla mixer jag själv använde för att reglera volymen in i datorn. Inför första sändningen la ljudteknikern ut musik i kabeln och jag testade nivåer så att allt lät bra.

När det var dags för att börja första sändningen var det mesta på banan – sajten låg uppe, strömmen såg bra ut, men jag upptäckte genast att ljudet från mikrofonerna som kom i min kabel var kraftigt distat. Där jag satt mitt i hörsalen kunde jag inte springa bort till ljudteknikern och försöka göra något åt det, så ljudet fick helt enkelt vara distat. Det här problemet gick att åtgärda till följande seminarier, så det var bara den första sändningen som hade riktigt dåligt ljud, även om flera andra sändningar också hade långt ifrån perfekt ljud senare.

Efter några minuter började så problemen. Jag kunde hela tiden följa utvecklingen i Procaster, som visade exakt hur många rutor per sekund (fps) som programmet skickade ut på nätet. Vid seminariets början låg vi på runt 20 fps, vilket är mer än godkänt. Men efter några minuter började siffran att dala. 15 fps, 10 fps, snart var vi nere i 3 fps och sändningen såg ut som någon slags hackigt bildspel snarare än film… Jag försökte febrilt hitta källan till problemen, och upptäckte att jag inte hade någon som helst kontakt med Internet från något annat program på datorn. Det gick inte att surfa, det gick inte att pinga. Jag insåg att min nätuppkoppling hade strypts av någon anledning. Till slut dog strömmen helt och hållet, och jag blev tvungen att starta om datorn för att få komma ut på nätet igen. Mitt i alla dessa problem började dessutom mjukvaran för sändning, Procaster, att strula, och jag fick starta om programmet nån gång efter att det kraschat. Det här hände aldrig under mina tester, så jag misstänkte att de hade något att göra med problemen med Internetaccessen.

Efter detta första seminarium tackade jag mig själv för att jag varit förutseende nog att lägga in en ordentlig paus mellan första sändningen och andra. Jag hade nu ett par timmar på mig att försöka reda ut vad som gått fel och åtgärda det. Jag ropade ut min förtvivlan på Twitter och fick omgående ett erbjudande om hjälp från Björn Falkevik, stjärnan på webbsändingar. Björn ringde mig direkt (vilken hedersman, denne Björn!) och försökte på alla sätt hjälpa till att ta reda på exakt vad som gått fel. Björn hade själv sänt från samma konferenshall tidigare och visste bland annat att det gällde att se till att få Internetaccess utanför brandväggen.

Jag insåg genast att jag måste göra något åt nätverket, och bad därför Stockholm CCC om att kablarna jag fått framdragna till respektive rum nu skulle ge mig access till Internet utanför brandväggen. Det skulle man ordna, även om det kunde bli lite ont om tid på sina ställen. Jag bestämde också genast att jag inte längre vågade lita på Livestream eller Procaster, och bestämde därför att jag skulle prova med Bambuser, fast jag då skulle vara tvungen att slänga bort min egen Flashspelare och istället bädda in Bambusers spelare på internetdagarna.se.

Resten av Internetdagarna sände jag alltså med Bambuser, och det var en enorm skillnad. Den Flashklient som Bambuser har för att sända direkt från sin dator funkade klockrent, helt strulfritt och extremt smidigt. Kvaliteten var något sämre än med Livestream, men eftersom ljuset och andra förutsättningar var så dåliga på plats var det knappast något som påverkade slutresultatet nämnvärt. Ljudet funkade bra i de flesta fall, även om det fortfarande var problem med distorsion i vissa rum.

Eftersom jag ändrat min beställning gällande Internetaccess på plats fick jag även fortsättningsvis problem med nätet till och från. I de fall jag hade fungerande Internetlina gick webbsändningarna helt utan problem. Någon gång funkade helt enkelt inte kabeln alls, och då fick jag sända på konferensens WiFi-nät, vilket gick bra en av gångerna och sämre en annan.

Vilka slutsatser och lärdomar drar jag då av allt det som hände? Först och främst måste jag ge ordentligt med beröm till Bambuser. Här har vi en tjänst som bara fungerar. Nästa gång jag ska strömma video (vilket jag ska göra den 10:e december från “Misstag och floppar” så tänker jag fortsätta använda Bambuser, även om jag tittar på att använda Wirecast eller någon annan mjukvara för att få bättre kontroll över innehållet. Det är lite synd att jag inte kan göra en egen Flashspelare till sajten, men jag kan leva med det om det bara funkar som det ska.

En annan sak som är trevligt med Bambuser är att tjänsten är gratis. Livestream har också en gratistjänst, men den premiumtjänst vi köpte för att kunna göra vår egen spelare kostar som sagt 350 dollar i månaden. Sen tar man också betalt för bandbredden som används, och här hade jag räknat ordentligt fel. Efter den enda utsändning vi gjorde med Livestream så såg jag att vi dragit på oss ungefär 150 dollar i bandbreddskostnader! Detta på runt 70-80 tittare under nån timmes tid. Hade vi fortsatt att använda Livestream under hela Internetdagarna hade det hela blivit en mycket dyrare affär.

XBMC och Apple TV är som gjorda för varandra

Jag har skaffat en Apple TV. Det är en produkt som i sitt originalutförande är nästan helt meningslös i Sverige eftersom de tjänster som Apple har till (hyra eller köpa film och teveserier) inte finns i vårt land utan bara i USA.

Men länge leve hackare, för till ATV finns något så märkligt som en nedladdningsbart hackarprogram som man lägger på en USB-sticka, stoppar in i sin ATV och bootar om, och plötsligt kan man installera XBMC eller Boxee på burken och då blir den genast mycket, mycket roligare och mer användbar.

Programmet heter ATV bootloader och är helt gratis att ladda ner och använda. Det är näst intill idiotsäkert och lätt att använda, och det tar bara fem minuter så har man XBMC installerat på en liten nästan ljudlös burk som blir en perfekt mediaextender förutsatt att man har all sin media utdelad på nätverket med t.ex. SMB, NFS eller uPnP.

Apple TV har inbyggt trådlöst nätverk (802.11n) och ethernet, så det är lätt att ansluta till hemmanätverket oavsett metod.

XBMC är, kort sagt, den bästa mediacentermjukvaran som finns tillgänglig, och den går att köra under Windows, Linux, OS X och nu även Apple TV.

Med XBMC följer en mängd intressanta funktioner som t.ex. möjligheten att ange en FTP-server som mediakälla. Plötsligt kan man bläddra på en FTP-server och titta på teve direkt strömmande, utan problem (förutsatt att det finns bandbredd nog förstås). Det finns även möjlighet att prenumerera på video-poddcaster, spela upp MP3 eller annan musik, se foton/bilder, etc, etc.

För oss blev detta en perfekt lösning för sovrummet. Förut har jag haft en lång videokabel genom hela lägenheten för att kunna titta på video från vår Mac Mini som står i vardagsrummet, men nu är det trådlös video som gäller. Smidigt!

/M;

Jag har pengar men får inte handla

Min fru är en “expat”, vilket är vad amerikaner kallar sig själva när de flyttat utanför USA. För de flesta utvandrare är livet i det nya landat en blandad konfekt. Många amerikaner trivs bra i Sverige, medan andra mest längtar hem ?? särskilt på vintern.

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. ?ven jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är D?D! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är D?D! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Debatten om IPRED snedvrids medvetet

TORBJ?RN FLYGT, författare,
?SA LARSSON, författare,
BJ?RN RANELID, författare,
DICK HARRISON, författare,
PETER ENGLUND, författare,
LENA KOPPEL, regissör,
COLIN NUTLEY, regissör,
KJELL ?KE ANDERSSON, regissör,
JOAKIM N?TTERQVIST, skådespelare,
STEFAN SAUK, skådespelare,
HANNES HOLM, regissör,
M?NS HERNGREN, regissör,
PETER DALLE, skådespelare,
MIKAEL PERSBRANDT, skådespelare,
RIKARD WOLFF, artist,
GEORG RIEDEL, musiker/kompositör,
MARTIN ROLINSKI, artist,
HENRIK RONGEDAL, artist/låtskrivare,
MAGNUS RONGEDAL, artist/låtskrivare,
FREDRIK THOMANDER, artist/låtskrivare/producent,
JAKOB SAMUELSSON, artist,
MATTI ALFONZETTI, artist/låtskrivare/producent,
JILL JOHNSON, artist/låtskrivare,
CLAES JANSON, exekutör och tolkare
MONICA BORRFORS, artist,
LASSE TENNANDER, musiker/kompositör/textförfattare,
EVA DAHLGREN, artist/låtskrivare,
PER GESSLE, artist/låtskrivare,
ULF DAGEBY, musiker/kompositör,
MARTIN EHRENCRONA, musiker/producent,
JACOB WID?N, artist/låtskrivare,
ERIC LANTZ, artist/låtskrivare,
OSCAR KEMPE, artist/låtskrivare,
MAGNUS SVENINGSSON, artist/låtskrivare,
JOEY TEMPEST, artist/låtskrivare,
LISA MISKOVSKY, artist/låtskrivare,
NIKLAS STR?MSTEDT, artist

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. ?ven om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång ?? inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen […] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid ?? ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar ?? tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

  • Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
  • Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

  1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
  2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
  3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten ?? priset ?? där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er ?? jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Ja, var ligger Ursvik?

Här ligger Ursvik

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan ?? “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma […] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. […] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Ursvik

Bild från Riksbyggens webbplats

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

DN.se:s iPhone-version bra, men inte perfekt

DN berättar stolt om sin nya iPhone-anpassade version av mobilsajten på mobil.dn.se idag. Själv upptäckte jag den för nån dag sen, när jag som vanligt surfade in på mobil.dn.se från min iPhone – den befintliga versionen av iPhone, som inte har 3G-hastigheter.

Den nya iPhone-versionen är snygg, mycket snygg. Den använder sig av standardiserade ikoner, knappar och annat som gör att det verkligen känns som en fullfjädrad iPhone-webbapp. Men tyvärr är den så seg, så seg att den i princip är oanvändbar på min iPhone när jag inte har tillgång till wifi.

Jag förstår att DN anpassat sin iPhone-sajt till iPhone 3G som är den första versionen av telefonen som släpps officiellt i Sverige om några dagar, men med tanke på hur många det är som “grå-importerat” en iPhone från USA och använder dem här i Sverige tycker jag att DN borde ha haft detta i åtanke innan de bestämde sig för att skicka vidare alla iPhone-browsers helt osorterat när man surfar in på mobil.dn.se.

DN:s mobilsajt brukade vara den allra bästa för mig, men nu är den oanvändbar. DN borde låta mig som iPhoneanvändare välja om jag vill fortsätta använda den nya, iPhone-anpassade versionen eller om jag vill komma till “vanliga” mobilsajten när jag surfar in.

Snälla DN, gör så jag kan komma tillbaka till den gamla mobilsajten!

/M;

Kriget är över – ingen vinner

Många medier rapporterar om att striden mellan Blu-ray och HD-DVD är över. Efter att Toshiba slutligen meddelat att man tänker frysa produktionen av HD-DVD-spelare, är Blu-ray segrare på walk-over. De stora mediebolagen, som ett efter ett hoppat över till Blu-ray är naturligtvis medskyldiga till att formatet äntligen standardiseras, så vi slipper välja vilken HD-spelare vi ska köpa till vår nya platt-teve när vi står där i butiken.

Men är det bara jag som tror att nästa strid redan pågår, och att utgången är självklar? Varför ska vi överhuvudtaget köpa filmer och teveprogram på dyra skivor när samma innehåll finns gratis på valfri torrent-sajt på nätet? Och vem, utom de mest inbitna och enervetiska samlarna och teknikfreaksen, vill lägga ytterligare ett format till sin samling?

Förutom diskussionen om huruvida det är moraliskt rätt eller lagligt att ladda ner film gratis från nätet istället för att betala för den, är den rent tekniska diskussionen intressant. Vi har en PC som mediecenter hemma. Det är otroligt mycket smidigare att spela upp film eller teveprogram från den burken än att stoppa in en DVD-skiva i en spelare, vänta flera minuter på att diverse menyer och varningstexter ska spelas upp, och sen välja rätt program eller filmklipp innan man kan börja titta. Det är redan så att jag hellre rippar barnprogram från de DVD vi har till mediaboxen så att vi enklare kan sätta på det program Leo vill titta på för tillfället.

Om jag vill köpa videor med Fem Myror eller Pippi Långstrump åt mina barn har jag fortfarande endast alternativet “dyr, fysisk media” att välja på. DVD-skivor som jag inte vill ha, med innehåll som jag själv måste rippa och koda om för att få det i ett format som jag vill använda. Det kommer självklart inte att hålla, och i takt med att människor blir mer och mer erfarna med nedladdning och det dessutom dyker upp fler och billigare mediecenter kommer plastbitens värde att försvinna. Det finns redan mängder av relativt billiga och snart också enkla små mediespelare som kopplas direkt till teven, där du lägger dina filer på en hårddisk och spelar upp dem direkt.
Så ?? även om Blu-ray för tillfället har vunnit kriget mot HD-DVD är nästa strid redan här, och den kommer att vara omöjlig för plastbitar att vinna.

/M;

Varför tar inte televisionen nästa steg?

Jag kan bli både förvånad och förargad över att tevemediet ?? denna älskade, fantastiska kanal rakt in i alla svenska hem ?? utvecklas så långsamt. Redan när jag började upptäcka Internet på 90-talet pratades det vitt och brett om att tevemediet stod inför en fantastisk förändring. Inom kort skulle äkta “on-demand” finnas tillgängligt, antingen via kabelnät eller direkt över Internet. Med on-demand skulle vi kunna beställa filmer, sportevenemang och annat direkt från våra tevesoffor.

15 år senare finns visserligen möjligheten att beställa film och sportevenemang i min digitala kabelbox från Com Hem, men det handlar inte om nåt on-demand. Jag kan inte se vilken film jag vill, och framförallt inte när jag vill. Jag kan välja bland 15-20 filmer och bara se dem på de tider Com Hem behagar sända dem på. Det är lika dyrt eller dyrare än att hyra film i videobutiken och utbudet är så skralt att det är skrattretande.

När YouTube slog igenom var det egentligen den första riktiga on-demandkanalen för rörliga media. Synd bara att innehållet även där är så dåligt (om än ej skralt i omfång) att det finns väldigt lite som är värt att titta på. Och ännu mera synd är det att de tjänster för on-demand som tagits fram av våra svenska innehållsleverantörer, t.ex. SVT är så märkligt utformade och bygger helt på att man ska titta via sin webbläsare.

Jag önskar mig en slags utbyggd text-tv-funktionalitet, där man direkt via fjärrkontrollen kan kalla fram webbsidor med innehåll ?? rörligt eller inte ?? och dessutom göra smarta sökningar bland nyckelordsklassat innehåll. Det slog mig när jag morgonen efter att ha varit på Söderstadion och sett matchen mellan Bajen och Malmö att det var väldigt svårt att hitta reportage från gårdagens nyhetssändningar om just den matchen. Varför kan jag inte bara göra en sökning på “Hammarby” och få fram de 20 senaste klippen från teve som handlar om Hammarby? Och när jag fått fram den skulle jag kunna få se relaterade nyckelord så jag vidare kan filtrera sökresultatet, t.ex. “Malmö”, “Söderstadion” och “?l”.

Det här skulle vara så användbart oavsett vad jag letar efter. Det är på detta sätt vi hanterar våra länkar på del.icio.us och det funkar så bra och intuitivt att det är både märkligt och skandalöst att inte all arkivering/sökning funkar på samma sätt!

Nu när Flash video håller på att bli en slags nätstandard för rörliga bilder över webben är det dags att skriva metaprotokoll och applikationer som kan samla ihop, klassificera och kategorisera videoklipp, oavsett var de hostas. Då skulle jag kunna sitta vid min teve och via mitt mediacenter plocka fram just de klipp jag är intresserad av.

Om de kommersiella producenterna skulle få ärslet ur och börja lägga ut sitt innehåll på nätet skulle de dessutom kunna ta betalt för det – antingen via abonnemang eller via mikrobetalningar/e-walletlösningar. Men som vanligt måste vi vänta på att en norsk tonåring eller en amerikansk collegestudent gör det som mediebolagen inte vågar ?? ta fram lösningar som funkar, är enkla och fria, oavsett legaliteten.

/M;