Datalagringsdirektivet – vilka måste lagra vad?

Riksdagen har röstat igenom införandet av Datalagringsdirektivet i Sverige, och nu börjar det stora arbetet med att implementera lagring av trafikdata hos operatörerna. “Operatörerna” ja – vilka är egentligen det? Och vad ska lagras? Det är mycket som inte är tydligt i den här debatten och jag bestämde mig för att åtminstone försöka reda ut på egen hand hur det ligger till. Vilka måste egentligen lagra vad?

Jag började med att leta efter information hos PTS – Myndigheten Post- och telestyrelsen, som har bra information (i den mån information finns) om vad som gäller. De har en informationssida om datalagringsdirektivet och jag hittade där ett par formuleringar som var intressanta, bland annat under “Dessa är skyldiga att lagra uppgifter”:

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det är alltså endast de som har verksamhet som enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, är anmälningspliktig som måste lagra uppgifter enligt den svenska implementationen. Jag började således att läsa LEK för att se om jag kunde hitta informationen om vilka som är anmälningspliktiga, men det visade sig vara minst lika luddigt där, för i Kap 2, §1 står det:

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Det här är nästan rena grekiskan för mig. Jag är (bevisligen) inte jurist och jag får först vänja mig vid tanken på att det alltså finns en svensk lag som säger att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster har en anmälningsplikt till myndigheten som måste fullgöras innan man tillåts leverera tjänster. Så den som vill starta en ISP måste alltså anmäla sig hos myndigheterna först. Varför? Jag har ingen aning, och det hela känns rätt märkligt. Kan det vara en kvarleva från sändningstillstånden som infördes när man startade med radio- och tevesändningar?

Hursomhelst, nyckelorden här verkar vara “mot ersättning” och “allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster”. Dessa har anmälningsplikt och borde därför, enligt PTS, vara de som också måste lagra och leverera trafikdata till polisen på begäran. Men exakt vilka är det då? Den som driver en egen e-postserver för sig och sin familj, måste han också lagra data? Jag måste alltså gräva vidare, och efter att ha ställt ett par frågor på Twitter får jag några länkar som svar.

Oscar Swartz tipsar om ett par rapporter från PTS som ska berätta mer. Jag börjar med att läsa “Lagring av uppgifter för brottsbekämpning enligt EU-direktiv 2006/24/EG – Internationell utblick m.m. ?? PTS-ER-2011:1” vilket för övrigt är en fantastisk titel som jag ska överväga till min nästa skiva. Det här är en rapport från 2011 som PTS gjort i väntan på implementationsbeslut från riksdagen. Den tittar främst på hur andra EU-länder gjort vid implementation av direktivet och drar några försiktiga slutsatser för svensk del kring hur det kan tänkas gå till här hemma. Här står uttryckligen att “Skyldigheten att lagra uppgifter gäller enbart elektroniska kommunikationstjänster” vilket åter syftar på de som enligt LEK har anmälningsplikt.

Sen blir det lite mer spännande, för sen kommer en lista på de som INTE behöver lagra trafikdata. Här finns en gränsdragning mellan det som då kallas “elektronisk kommunikationstjänst” och de tjänster som inte omfattas av LEK, som istället kallas “informationssamhällets tjänster”. Här står det till exempel gällande “Webbpost (webmail) och webbaserad messaging”:

Följaktligen omfattas tillhandahållare av webbpost och webbaserade meddelandetjänster av direktivet om de samtidigt är tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät.

Det här tolkar jag som att de som erbjuder webbmejl eller andra webbaserade meddelandetjänster endast omfattas av direktivet om de också har tjänster som omfattas av anmälningsplikten i LEK. Det här skulle då medföra att de företag som säljer Internetkapacitet och därför har anmälningsplikt måste lagra trafikdata för de tjänster de erbjuder, medan andra företag som kanske bara har en webbmejltjänst slipper undan förutsatt att de inte också är Internetleverantörer.

Rörigt? Lite. Skulle detta betyda att exempelvis Telia måste lagra trafikdata för sin webbmejltjänst medan Loopia slipper? Telia är klart och tydligt en operatör som omfattas av LEK, medan Loopia enligt nuvarande tolkning inte är det. Nu börjar det bli intressant!

Av Torbjörn Eklöv får jag en länk till en förteckning hos PTS på de som är registrerade efter anmälan enligt plikten i LEK. Här återfinns mycket riktigt Telia i listan medan Loopia saknas. Här saknas faktiskt alla svenska webbhotell jag letar efter, förutom ett par som jag känner igen eftersom jag varit/är kund där: ipeer och Glesys. Efter en fråga till  Glesys får jag veta att Glesys faktiskt säljer Internetkapacitet och därför omfattas av anmälningsplikten. Men alla webbhotell då? De saknas i listan, och förvirringen är total! Binero svarar mig på Twitter att de absolut omfattas, fast de är inte anmälda till PTS enligt LEK, så det verkar konstigt i såna fall.

Jag läser vidare i PTS-rapporten och ser att

När tillhandahållaren av en webbplats gör det möjligt för en användare att t.ex. lämna en kommentar till tillhandahållaren eller beställa en vara klassas det normalt som informationssamhällets tjänster och omfattas inte av direktivet.

Så webbplatser kommentarsfunktioner omfattas inte av DLD. Men sen blir det snårigt igen, för nu börjar jag fundera på sånt som Facebook eller andra webbplatser (varav jag själv driver åtminstone en) som låter användare skicka privata meddelanden till varandra:

När en webbplats skickar en notifiering till en användare för att tala om att användaren har ett meddelande som väntar på webbplatsen kan det göras i form av t.ex. e-post eller ett SMS. Om meddelandet passerar en leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst omfattas det normalt av direktivet.

Meddelandet som lämnats inom webbplatsen anses däremot vara en informationssamhällets tjänster. Meddelandet omfattas då inte av direktivet.

Nu blev det ju jobbigt igen. Själva notifieringsmeddelandet som går som SMS eller e-post omfattas av direktivet förutsatt att det går via en “leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst”. Man får anta att det då inte gäller om webbplatsen i fråga driver sin egen SMTP-server till exempel? Jag blir osäker. Men sen står det också:

När en webbplats skickar ett meddelande (inklusive innehåll) till en e-postadress på traditionellt sätt har det betydelse om webbplatsleverantören använder det egna nätet och sin egen mailserver eller inte. Det är stor sannolikhet att meddelandet hanteras av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster och det omfattas då av direktivet. Används tillhandahållarens privata nät och den egna mailservern omfattas det inte av direktivet eftersom det då räknas som informationssamhällets tjänster såvida det inte gäller en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som använder sig av dessa.

Att tolka detta kräver lite tankekraft. Hur ett e-postmeddelande skickas från en webbtjänst till en användare e-postadress har alltså betydelse för huruvida meddelandet omfattas av direktivet eller inte. Om tjänsten har sin egen mailserver verkar man klara sig utan att lagra, men om man använder mailserver hos en “operatör” måste det lagras. Lagras av webbtjänsten? Lagras av operatören? Oklart.

Nästa stycke är lättare att begripa:

Besök på webbsidor, användning av sökmotorer, chatt, E-handel och on-line spel omfattas inte av direktivet eftersom dessa anses vara informationssamhällets tjänster.

All vanlig surfning omfattas inte av direktivet. Det betyder att din webbhistorik inte behöver lagras hos din operatör, vilket det tidigare varit tal om. Det står också att FTP och “spam som aldrig levereras till mottagarens e-postkonto” ska undantas från lagring. Däremot ska IP-telefoni lagras, men i dokumentet nämns bara “Internettelefonitjänst som startar och terminerar som en PSTN- telefonitjänst”, det vill säga där ena, andra eller båda parterna i samtalet använder sig av en klassisk “fast telefon” med jack.

Just IP-telefoni är lite extra intressant, för i den andra PTS-rapporten jag läser, “Vilka tjänster och nät omfattas av LEK? – PTS-ER-2009:12” tittade man ju på hur andra EU- och EES-länder bedömer vad som är eller inte är en “elektronisk kommunikationstjänst” och därför bör omfattas av datalagringsdirektivet (sid 16). Där finns en lista på de länder som granskats, nämligen Finland, Danmark, Lettland, Norge, Nederländerna, Tyskland, Spanien och England. Här har alla länder gjort samma sak och bestämt att P2P-VoIP inte är att betrakta som en sådan tjänst, vilket alltså skulle betyda att till exempel Skype helt undandas från trafikdatalagring!

Det är ju rätt häpnadsväckande egentligen. Tanken med direktivet är att polisen ska kunna få tillgång till trafikdata för att lösa terrorbrott, men så länge skurkarna använder Skype klarar de sig alltså. De kan också uppenbarligen använda Twitter eller Facebook för att prata med varandra utan att kommunikationen ska lagras alls! I princip verkar det endast handla om kommunikation som sker över kanaler som när direktivet införs nästan är helt omoderna. “Vanlig” telefoni, “vanlig” mobiltelefoni, SMS och e-post som skickas via registrerade Internetoperatörers e-postservrar. Om jag fattat detta rätt skulle skurkarna alltså i lugn och ro kunna använda iMessage i sina mobiltelefoner för att texta, Skype för att prata med varandra och e-post via en “icke-operatör” (t.ex. ett webbhotell) eller någon av alla hundratals andra e-posttjänster som finns, exempelvis GMail eller Hotmail.

Frågan man måste ställa sig blir till slut om det egentligen är någon brottslighet som kommer att infångas via trafikdatalagring om det är så här snävt det hela ska tolkas. ? andra sidan, om man ska vidga tolkningen blir det nästan löjligt mycket som måste lagras – alla anslutningar till alla webbtjänster i hela världen (för de skulle ju kunna vara e-mail/meddelandetjänster), ja egentligen alla IP-paket överhuvudtaget, eftersom det är mycket svårt utan att göra en ordentlig analys av paketens innehåll att veta om det är “mänsklig” kommunikation som gömmer sig där eller inte.

Till sist det här med VPN. Om man är det minsta orolig för att bli “datalagrad” – kan man då använda sig av en VPN-tjänst för att kryptera trafiken från sin egen dator till Internet och på köpet bli anonymiserad, eller kommer även VPN-tjänster att omfattas av direktivet och därmed tvingas lagra information om sina kunder och deras trafik? Daniel Westman svarar på Twitter att han tycker att det är oklart. Så den nöten återstår att knäcka, även om jag efter att ha läst igenom PTS rapporter tycker det ser tveksamt ut.

Som jag sa inledningsvis: Jag är inte jurist. Jag har säkert fel i massor av ovanstående slutsatser och en hel del är ju rena gissningar från min del (och andras). Om du som läser detta har möjlighet att sprida mer ljus över frågan, skriv gärna en kommentar!

/M;

Internetdagarna och twitterväggen

I veckan som gick var det dags för Internetdagarna igen. Förra året hade jag det tveksamma nöjet att vara den som ansvarade för videosändningarna över webben och det gick åt helvete med det. Därför var det med yttersta glädje och tacksamhet jag överlät åt den alltid eminente och trevlige Björn Falkevik / SocialVideo att göra det i år. Och självklart gick det mycket bättre.

Men det fanns ju annat att göra på Internetdagarna. Förutom att hålla koll på webbarna, moderera ett seminarium om webbutveckling och vara allmänt trevlig och hjälpsam mot talare, besökare och medarbetare försökte jag ha lite koll på twitterflödet. Och ibland hettade det till lite, när några undrade varför vi inte visar twitterflödet på stora skärmar inne i konferenssalarna.

Flashback till 2009 när vi hade exakt samma diskussion, och jag försökte svara på exakt samma vis. Att vi faktiskt tänkt över saken men bestämt oss för att det får räcka med att visa flödet i hallen utanför konferensrummen, och att skälen är flera. Jag ska försöka sammanfatta dem här.

Skitsnacket bakom ryggen

Den som talar inför publik är troligen rätt nervös inför sitt framträdande. Jag vet att jag blir det, nästan oavsett storlek eller typ av publik. Och det står självklart fritt för var och en att kommentera framträdandet i valfri kanal. Twitter är en, och jag deltar gärna i den konversationen. Men för mig är Twitter under konferenser främst en “back channel”, dvs en inofficiell kanal där de invigda för en diskussion vid sidan om den officiella. Det är ju öppet för vem som helst att delta, särskilt när en konferens (som Internetdagarna) har en officiell hashtagg.

Men det betyder inte att man automatiskt ska “tvinga in” alla konferensdeltagare i diskussionen. En majoritet av konferensdeltagarna på Internetdagarna är inte Twittrare, eller väljer åtminstone att inte delta i diskussionerna på Twitter under konferensen. Och flera av dem tycker till och med att det är störande att ha flödet uppe på skärm samtidigt som en talare pratar, vilket vi fick höra förra året efter konferensen då en del av talarna på eget initiativ la upp flödet på projektorn under sina seminarier.

Det blir ofta en väldigt hård och kritisk ton på Twitter under en talares framförande. Nästan oavsett en talares kvalitet kommer delar av presentationen att sågas – om det inte är innehållet i talet så är det talarens röst, kläder, ålder eller utseende som behandlas. Och det är naturligt, eftersom Twitter har tonen av ett fikarum, skitsnacket som man håller över en kopp kaffe i korridoren. Men att ha det samtalet offentligt, och dessutom i ett format där alla i salen kan se vad som sägs om en talare samtidigt som denne inte har en chans att hänga med i samtalet, känns bara orättvist och rent av lite elakt.

Nu finns det ju de som menar att ett publikt och publicerat twitterflöde har motsatt effekt. Och det kan säkert stämma. Men jag har ännu inte sett några bevis på det.

Så – nu väntar jag på att få se lite goda exempel på konferenser där man visar twitterflödet bakom talarens rygg och där det inte sägs något negativt om talaren under tiden. Har du något sånt att visa mig?

/M;

Kommentarshatet kräver modiga beslut

DN.se har börjat välja bort läsarkommentarer på vissa artiklar för att minska problemet med “ett tilltagande problem med rasistiska kommentarer”. Sydsvenskan.se har på sin nya sajt installerat Disqus och kräver någon form av inloggning för direktpublicering. Vill du kommentera anonymt får du vänta på att bli förhandsgranskad av en moderator innan din text visas på sajten.

Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Privat och publikt i den nya världen

Marcin de Kaminski skriver tydigt och initierat om den senaste “incidenten” där Isobel Hadley-Kamptz råkade ut för att få sin “privata” Facebook-konversation citerad i offentligheten. Var går gränsen för det privata och det offentliga samtalet, när allt fler av våra privata samtal flyttar ut på nätet?

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. ?ven här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-“vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

Det är dags att kräva mer – eller åtminstone att börja filtrera

På de flesta stora papperstidningars webbplatser kan man kommentera artiklarna, något som länge var möjligt endast på bloggar, online-fanzine, webbtidningar och andra “onlinemedia” men som under 2000-talets senare hälft slog igenom med full kraft även på gammelmedias sajter. Först tyckte jag att tidningarna var sega med att införa kommentarsmöjligheter, men när det nu går att läsa folks kommentarer på snart sagt alla sajter där nyheter och aktuella händelser presenteras har jag ändrat mig. Jag vill inte vara med längre.

dn.se går det att kommentera nästan alla artiklar anonymt. Det enda du behöver fylla i är “Namn”, men självklart inte ditt riktiga namn. Möjligheten att vara anonym på nätet har jag alltid värnat om och tycker fortfarande att den är viktig ?? men när jag ser vad som händer med kommentarstrådar på dn.se eller aftonbladet.se blir jag mer och mer övertygad om att det är dags för tidningarna att antingen stänga av kommentarsmöjligheten helt och hållet eller också införa en inloggning kopplad till ett viktigare konto. DN är på god väg när man låter folk logga in med sitt Facebook-konto för att identifiera sig. Om de gjorde det till ett krav kanske nivån skulle höjas på diskussionen.

För sanningen är ju tyvärr att när folk samlas på nätet, särskilt runt en artikel eller text med brännhett stoff, blir folksamlingen snabbt en pöbel. Smårasistiska tillmälen blandas med “statistik” tagen ur luften, alla kallas för idioter kors och tvärs och väldigt, väldigt lite av värde går att läsa i en kommentarstråd på dessa sajter. Tyvärr. För egentligen är det just möjligheten till det offentliga samtalet som är intressant med bloggar, mikrobloggar och alla typer av onlinepublicering.

Kanske är det så att vi måste ge avkall på möjligheten till anonymitet på de ställen där den här typen av avarter uppstår. På internetdagarna.se har vi alltid haft öppet för anonyma kommentarer, som standard är på en WordPress-sajt, och jag tror att det bara är en enda gång som vi inte godkänt en kommentar. Uppenbarligen beror nivån väldigt mycket på vilken sajt som kommenteras, men frågan jag ställer mig varje gång jag mot bättre vetande lockas in i en kommentarstråd på en större svensk sajt är om man verkligen vill ha den typen av innehåll på sin sajt, under sin logotyp. Innehållet på Aftonbladet är ju kanske inte det bästa till att börja med, men när innehållet sänks ytterligare av den otroligt låga kommentarsnivån är det läge att tänka om, tycker jag.

Slashdot har löst det här på ett rätt elegant sätt, tycker jag. Genom ett betygssystem i skalan 0-5 för kommentarer, där anonyma kommentarer automatiskt får en lägre poäng från början än inloggade medlemmars kommentarer, och möjligheten för alla medlemmar att betygsätta andra kommentarer har man byggt en hierarki som funkar rätt bra. Som besökare kan du själv välja vilken lägsta nivå du vill läsa kommentarer från, och kan därmed sätta ribban högt eller lågt. Väljer du att läsa alla kommentarer som postats får du mycket trams, men missar inget. Väljer du istället att bara läsa kommentarer som fått betyg upp till tre eller högre är det generellt mycket bättre nivå på innehållet.

Om jag vore ett stort mediebolag med en stor sajt med mycket innehåll skulle jag genast utvärdera anonyma kommentarer och fundera på ett rankingsystem liknande Slashdots. Inte bara för att man upplåter plats till pöbeln, utan främst för att man bör värna om sitt varumärke. Det fria ordet är viktigt, självklart. Men vi har nått en gräns där det inte längre är rimligt att man får vara anonym alltid, hela tiden.

(Det här är ingen ny fråga, fler har skrivit om problematiken.)

/M;

Mina erfarenheter från streaming av Internetdagarna

Skärmavbild 2009-11-19 kl. 19 nov, kl 14.41.07, v 47

Under Internetdagarna 09 hade jag tagit på mig att genomföra ett antal livesändningar från seminarier och keynotes. Eftersom det inte hade gjorts någon gång under tidigare Internetdagarna var det här ett experiment både för .SE och för mig. Vi valde att göra det själva, och i liten skala, eftersom vi inte hade någon uttalad budget och inte heller var säkra på intresset för sändningarna.

Under sensommaren och hösten testade jag olika typer av utrustning för eventet. Vi köpte in en kamera, en Canon Legria HV40 och testade ett antal olika tjänster och mjukvaror för själva streamingen. Valet föll på Livestream, en amerikansk tjänst som används av många stora sajter. Anledningen till att vi valde Livestream var främst att vi med ett premiumkonto hade möjlighet att skapa en egen Flashspelare, som vi kunde anpassa så att den passade in på förstasidan på internetdagarna.se.

Livestreams premiumkonto kostar 350 USD i månaden, och dessutom betalar man för den bandbredd och lagring man faktiskt använder. Jag gjorde lite överslagsräkningar och fick fram att det inte skulle bli så dyrt, vilket visade sig vara fel. Mer om det senare.

Möjligheten att kunna designa sin egen Flashspelare var som sagt det stora skälet till att vi valde Livestream, men även kvaliteten på strömmen vid våra tester övertygade. Jag använde både Livestreams Flashbaserade webbklient för att strömma, såväl som deras Windowsprogram, Procaster. Vid mina tester tyckte jag att Procaster gav bättre kvalitet vid låga bitrates, och jag hade dessutom möjlighet att skräddarsy bitrate på video och ljud, och det fanns flera andra inställningsmöjligheter. Jag beslutade därför att vi skulle använda Procaster vid livesändingarna.

Livestream har en “ren” Flashspelare för nedladdning som jag kunde använda för att skapa vår egen spelare. Det var väldigt lätt att anpassa spelaren efter våra behov, och vid mina tester såg allt bra ut. En vecka innan Internetdagarna besökte jag Stockholm City Conference Center för att testa på plats, och såg att ljusförhållandena var väldigt dåliga, men det var för sent att göra något åt det. Vi hade redan beställt ljudkablar, nätverkskablar och strömkablar fram till de platser jag skulle befinna mig vid sändningarna.

Den 3 november var det så dags. Jag åkte till eventet tidigt på morgonen för att reka och ställa i ordning. Ljud och nätverk fanns framdraget, men jag upptäckte då att nätverket jag fick ansluta till var skyddat av en brandvägg, vilket krävde att jag gjorde en sessionsinloggning på datorn. Sagt och gjort, jag loggade in och nätverket flöt på bra. Ljudet fick jag tappat från mixerbordet i en kabel som jag sedan anslöt till den lilla mixer jag själv använde för att reglera volymen in i datorn. Inför första sändningen la ljudteknikern ut musik i kabeln och jag testade nivåer så att allt lät bra.

När det var dags för att börja första sändningen var det mesta på banan – sajten låg uppe, strömmen såg bra ut, men jag upptäckte genast att ljudet från mikrofonerna som kom i min kabel var kraftigt distat. Där jag satt mitt i hörsalen kunde jag inte springa bort till ljudteknikern och försöka göra något åt det, så ljudet fick helt enkelt vara distat. Det här problemet gick att åtgärda till följande seminarier, så det var bara den första sändningen som hade riktigt dåligt ljud, även om flera andra sändningar också hade långt ifrån perfekt ljud senare.

Efter några minuter började så problemen. Jag kunde hela tiden följa utvecklingen i Procaster, som visade exakt hur många rutor per sekund (fps) som programmet skickade ut på nätet. Vid seminariets början låg vi på runt 20 fps, vilket är mer än godkänt. Men efter några minuter började siffran att dala. 15 fps, 10 fps, snart var vi nere i 3 fps och sändningen såg ut som någon slags hackigt bildspel snarare än film… Jag försökte febrilt hitta källan till problemen, och upptäckte att jag inte hade någon som helst kontakt med Internet från något annat program på datorn. Det gick inte att surfa, det gick inte att pinga. Jag insåg att min nätuppkoppling hade strypts av någon anledning. Till slut dog strömmen helt och hållet, och jag blev tvungen att starta om datorn för att få komma ut på nätet igen. Mitt i alla dessa problem började dessutom mjukvaran för sändning, Procaster, att strula, och jag fick starta om programmet nån gång efter att det kraschat. Det här hände aldrig under mina tester, så jag misstänkte att de hade något att göra med problemen med Internetaccessen.

Efter detta första seminarium tackade jag mig själv för att jag varit förutseende nog att lägga in en ordentlig paus mellan första sändningen och andra. Jag hade nu ett par timmar på mig att försöka reda ut vad som gått fel och åtgärda det. Jag ropade ut min förtvivlan på Twitter och fick omgående ett erbjudande om hjälp från Björn Falkevik, stjärnan på webbsändingar. Björn ringde mig direkt (vilken hedersman, denne Björn!) och försökte på alla sätt hjälpa till att ta reda på exakt vad som gått fel. Björn hade själv sänt från samma konferenshall tidigare och visste bland annat att det gällde att se till att få Internetaccess utanför brandväggen.

Jag insåg genast att jag måste göra något åt nätverket, och bad därför Stockholm CCC om att kablarna jag fått framdragna till respektive rum nu skulle ge mig access till Internet utanför brandväggen. Det skulle man ordna, även om det kunde bli lite ont om tid på sina ställen. Jag bestämde också genast att jag inte längre vågade lita på Livestream eller Procaster, och bestämde därför att jag skulle prova med Bambuser, fast jag då skulle vara tvungen att slänga bort min egen Flashspelare och istället bädda in Bambusers spelare på internetdagarna.se.

Resten av Internetdagarna sände jag alltså med Bambuser, och det var en enorm skillnad. Den Flashklient som Bambuser har för att sända direkt från sin dator funkade klockrent, helt strulfritt och extremt smidigt. Kvaliteten var något sämre än med Livestream, men eftersom ljuset och andra förutsättningar var så dåliga på plats var det knappast något som påverkade slutresultatet nämnvärt. Ljudet funkade bra i de flesta fall, även om det fortfarande var problem med distorsion i vissa rum.

Eftersom jag ändrat min beställning gällande Internetaccess på plats fick jag även fortsättningsvis problem med nätet till och från. I de fall jag hade fungerande Internetlina gick webbsändningarna helt utan problem. Någon gång funkade helt enkelt inte kabeln alls, och då fick jag sända på konferensens WiFi-nät, vilket gick bra en av gångerna och sämre en annan.

Vilka slutsatser och lärdomar drar jag då av allt det som hände? Först och främst måste jag ge ordentligt med beröm till Bambuser. Här har vi en tjänst som bara fungerar. Nästa gång jag ska strömma video (vilket jag ska göra den 10:e december från “Misstag och floppar” så tänker jag fortsätta använda Bambuser, även om jag tittar på att använda Wirecast eller någon annan mjukvara för att få bättre kontroll över innehållet. Det är lite synd att jag inte kan göra en egen Flashspelare till sajten, men jag kan leva med det om det bara funkar som det ska.

En annan sak som är trevligt med Bambuser är att tjänsten är gratis. Livestream har också en gratistjänst, men den premiumtjänst vi köpte för att kunna göra vår egen spelare kostar som sagt 350 dollar i månaden. Sen tar man också betalt för bandbredden som används, och här hade jag räknat ordentligt fel. Efter den enda utsändning vi gjorde med Livestream så såg jag att vi dragit på oss ungefär 150 dollar i bandbreddskostnader! Detta på runt 70-80 tittare under nån timmes tid. Hade vi fortsatt att använda Livestream under hela Internetdagarna hade det hela blivit en mycket dyrare affär.

Permanenta länkar – vad är det?

I en debatt på mindpark.se stångades jag en stund med Joakim Jardenberg om vikten av absolut permanenta länkar på webben. Jag uttryckte min oro för att Jardenberg är på marsch mot ett förstelnande Internet och att göra ett stilleben av webben, eftersom han förespråkar att en länk är en länk är en länk, och absolut aldrig får brytas.

Jag förstår mycket väl vad han menar, det är tråkigt att bryta inlänkar och indexering i Google och andra sökmotorer, men jag är av uppfattningen att webben likt Internet i stort är under ständig förändring, och att vi inte kan bli för nostalgiska vad gäller en teknik eller något innehåll på webben. Och självklart förstår jag det positiva i att länkar inte bryts, men jag tycker helt enkelt att det finns många tillfällen då nackdelarna väger tyngre än fördelarna.

Nå – Jocke gick till så hårt angrepp att jag la några minuter på att slå hål på hans teorier genom att hitta trasiga länkar på en sajt han själv ansvarat för: hd.se. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig, för man har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att bevara gamla länkar.

Jag hittade till exempel följande länk genom att söka på Google: En artikel från Elöverkänsligas Riksförbund från 2004. Här länkas en artikel på hd.se som handlar om att Båstad sagt nej till nya 3G-master. Länken är som följer: http://hd.se/ArticlePages/200409/28/20040928161250_-Alla_anvandare-191/20040928161250_-Alla_anvandare-191.dbp.shtml

Ouch. Inte världens snyggaste URL direkt, men så ser den ut. Jag tänkte att jag hade hittat guldkornet jag letade efter, men blev snopen när länken faktiskt fungerade, och dessutom ledde rätt: http://hd.se/bastad/2004/09/28/baastad_saeger_nej_till_nya_3g/

Här har man ju uppenbarligen lyckats med att behålla en gammal inlänk så att den funkar, och leder till den nya länken. Imponerande! Finemang! Alla är glada. Eller? Jag kan inte låta bli att fundera lite på hur man gått tillväga. Den gamla URL:en innehåller datum för artikeln (20040928) och vad som gissningsvis är ett internt ID för artikeln från det CMS man använde 2004 (161250). Den nya URL:en innehåller inget ID alls, utan använder en modern permalinkstruktur där titeln från artikeln blir identifikationen (baastad_saeger_nej_till_nya_3g), så hur görs kopplingen från den gamla URL:en till den nya?

Här får jag gissa. HD kanske använder samma CMS nu som 2004, och i såna fall har artikelns ID troligen inte ändrats sen dess, och det är lätt att göra ett nytt fält i datbasen för “snyggare URL:er”. Men desto troligare är att HD har bytt CMS sedan 2004, och då kan man ha gjort på två olika sätt:

1) Man kan ha behållit alla ID-nummer från det gamla CMS-systemet när man importerade innehållet till det nya.

Det är ofta komplicerat, och en vanligare lösning är att man istället

2) häller in gamla ID i ett separat fält för detta (oldID, anyone?) för att bibehålla kopplingen.

Har man valt lösning (1) är det hatten av och bara att köra på. Det är väldigt lätt att göra en “rewrite” på gamla URL:er till nya i det fallet. Har man istället använd lösning (2) börjar jag få rätt i min argumentation på mindpark.se. För hur många generationer av gamla system ska man egentligen underhålla innan det blir löjligt? Visst, en generation kan man utan större problem underhålla för att ha permanenta länkar, men nästa gång man byter CMS, blir det ytterligare en generation av ID att hålla ordning på då? Och nästa gång, och nästa gång…

Min princip ligger fast – det ?R inte alltid försvarbart att till varje pris behålla länkstrukturer när man gör ett större systembyte. Det är lovvärt om det går att göra, och det finns ju inga nackdelar med att göra det om det är enkelt. Men om det är svårt, om det kräver att man hackar speciallösningar, och om det på sikt ändå är ohållbart – var går gränsen?

Och det som jag ser som det större problemet i den här frågan – ska vi verkligen betrakta webben som permanent? Kan vi inte acceptera att länkar bryts då och då? Finns det inte en ganska stor risk att vi på sikt hamnar i en okontrollerbar härva av föråldrade länkar som ska underhållas i all evighet?

/M;

GTUG Stockholm

IMG_0038

Igår kväll samlades runt 50 extremnördar för det allra första mötet i GTUG Stockholm – Google Technology User Groups, anordnat av den sedvanligt speedade men briljante Peter Svensson som också var kvällens enda föredragshållare.

Tyvärr blev jag tvungen att avvika innan det som kanske hade varit roligast att se – en hemlig Augmented Reality-app för Android som Peter jobbat fram. Men redan tidigare på kvällen bjöds vi på en genomgång av Google Code, främst AJAX APIs och dess Playground, ett riktigt snyggt och smidigt sätt att snabbt komma igång med Googles AJAX-prylar. Sen en snabb demo av Google Wave där jag hjälpte Peter genom att vara inloggad i Wave samtidigt som honom för att visa kollaborativ redigering. Peter la även till DiceBot till “vågen” för att visa hur serverbaserade script kan agera deltagare i diskussioner.

Jag försökte bambusra lite från eventet, men tyvärr var det lite för mörkt och dåligt ljud för att bli nåt användbart, men om du VERKLIGEN är nyfiken kan du se några korta klipp här.

Jag ser redan fram emot nästa GTUG-möte och hoppas på fler intressanta demos – kanske från fler som gjort intressanta Android-saker i Sverige?

/M;

Jag har pengar men får inte handla

Min fru är en “expat”, vilket är vad amerikaner kallar sig själva när de flyttat utanför USA. För de flesta utvandrare är livet i det nya landat en blandad konfekt. Många amerikaner trivs bra i Sverige, medan andra mest längtar hem ?? särskilt på vintern.

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. ?ven jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är D?D! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är D?D! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Ytterligare försök att missleda opinionen

Centern börjar vackla, och funderar nu på att ändra IPRED-lagförslaget så att de privatpersoner som löper risk att få sina personuppgifter utlämnade till storbolagen för en rent-a-cop-liknande polisaktion ska få ett varningsbrev först.

?terigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;