Ett lite tidigt besök på Junibacken

I helgen ville jag bestämt ta Leo till Junibacken efter att ha hört av Marcus på jobbet att det var fint. Jag misstänkte att Leo kanske var lite för liten för att verkligen kunna ta till sig stället, och efter ett par timmar där visade det sig vara korrekt.

Det betydde dock inte att Leo kunde ha roligt på sitt eget sätt. Han älskade att springa runt i de små husen och titta på alla sakerna, klättra på stegar och krypa i tunnlar. Det lilla flygplanet på bilden var en hit.

Läskigt var det däremot i sagotåget. Man åker i en liten vagn genom mörka rum där olika Lindgrenska sagor visas med hjälp av dockor och kulisser, allt medan Astrid själv berättar vad man ser genom en högtalare i vagnen. Leo kan ju inget om historierna än, men han tyckte det var väldigt spännande att få åka tåg, ända tills Astrid började prata – då gallskrek han av skräck i flera minuter. Efter en stund i mitt knä lugnade han ner sig, och efter det tyckte han att det var riktigt roligt och spännande med “mörkt”, “månen”, “lilla musen” (egentligen en gigantisk råtta), “ost” och “läskigt” (Katla – och det tyckte nästan jag var läskigt också).

Jag tror att Junibacken kommer att bli ett stamställe för oss om ett år eller två, när han är gammal nog att springa runt lite mer på egen hand. För ett enstaka besök är det faktiskt lite dyrt, men man kan köpa årskort som är riktigt prisvärda.

/M;

mansleoplane1.jpg

Konsertåret fortsätter

2006 är ett makalöst konsertår för oss. Från 0 konserter 2004 och 2005 har vi hittills lyckas gå på två bara i år, och minst en till återstår (Depeche Mode på Stadion i juni).

Igår var det dags för Reverend Horton Heat på Debaser i Stockholm. Det var andra gången vi lyckades fånga the Rev när han är i stan, förra gången var på kägelbanan år 2000 om jag inte minns helt fel.

Precis som förra gången var det ett fantastiskt framträdande med nästan alla favoritlåtar. Denna gång var det bättre ljud och man kunde faktiskt höra basen. Publiken fick göra requests hela kvällen och vi fick höra en skön blandning av rock, country och blueslåtar.

Vi hoppas kunna se dem på “hemmaplan” i Houston nån gång, men hittills har de inte spelat när vi är där.

/M;

revhortonheat.jpg

Depeche Mode i Globen

Dagen efter vet man aldrig riktigt vad man ska säga. För mig är Depeche Mode alltid magiskt att se live. Det är svårt att beskriva känslan, men människorna i bandet och deras musik går som en röd tråd genom hela mitt liv tillbaka till min barndom. De har alltid varit nummer ett och även om jag blivit långt mindre fanatisk med åldern och till och med kan erkänna att inte alla plattorna är femstjärniga är det något i själva föreställningen som tar mig till en annan plats.

Därför kan jag aldrig skriva en ärlig recension av en Depeche Mode- konsert. Det kommer alltid att komma rent oärliga påståenden och uttalanden från mig när det gäller just dessa britter. Så kan jag inte heller recensera gårdagens konsert eller sätta betyg på framförandet eller låtarna.

Och lik förbannat kommer här en recension.

Först det negativa.
Globen har det sämsta ljudet av alla konsertarenor jag besökt. När förbandet spelade igår satte jag öronpropparna på plats – inte för att ljudet var för högt, utan för att det var så risigt. Jag vet fortfarande inte hur förbandet lät, för det gick inte att urskilja något ur det bas-diskant-muller som kom ur högtalarna. Tack och lov hade Depeche Mode mycket bättre ljud, men för första gången någonsin stod jag och önskade att de kunde spela högre på en konsert. Jag kanske bör tillägga att jag befann mig på sittplats, längst ner, mitt emot scenen. Ljudet kanske var bättre närmare scenen.

Och så resten
De håller helt klart stilen. Jag är imponerad av att dessa medelålders män orkar hålla formen som de gör. Energin är lika påtaglig som den var 1988, om inte ännu mer. Martin Gore har växt ut till en arenarockare och för första gången ser jag honom ta plats på scenen. Mina minnen från tidigare konserter säger mig att han mest brukat stå still vid sin mikrofon vid sina få solonummer, men igår sprang, dansade och log han, och såg för första gången ut att ha riktigt roligt på scen. Dave Gahan går säkert på rutin, men han gör det han ska och ger publiken det de vill ha.

Men dra på trissor – de kan ju sjunga! Jag har självklart alltid älskat deras sånger och sånginsatser, men under gårdagens spelning stod det klart för var och en att både Martin och Dave har blivit långt mycket bättre sångare än de någonsin varit. Martins soloprestationer under Home och Macro(vision) höll faktiskt yppersta Broadway-klass och under avslutningsnumret Goodnight Lovers var Daves röst helt makalöst tonsäker, stark och innerlig. Jag måste lyfta på hatten – hur en människa kan prestera så fantastisk sång under 100:e kvällen på en världsturné, efter att ha varit på topp hela kvällen är för mig obegripligt och fruktansvärt imponerande.

För första gången efter en Depeche Mode-konsert känner jag att det fanns låtar som fick nytt djup efter att ha hört dem live. Tidigare har konserterna mest inneburit en chans att få se personerna bakom musiken och att få lyssna på högsta volym, men denna gång tog de låtar jag tidigare inte rankat högt och gjorde dem nya för mig genom innerliga framträdanden. Högsta betyg.

Bäst igår
John the Revelator
I Feel You
Home
Macro(vision)

Tveksammast
The Sinner In Me (drunknar i ljudsoppan i Globen)
Walking in My Shoes (småsegt)

Störst överraskning
Leave in Silence

Saknades
Shake the Disease, som tydligen spelades istället för Leave in Silence i Göteborg.

Vi ses på Stadion i Juli!

/M;

Sjukt värre

De senaste veckorna har varit jobbiga. Det började med att Leo blev
krasslig – fick lite hosta och var lite hängig, men inte värre än att
han kunde gå till dagis som vanligt. Efter bara ett par dagar blev han
dock hemskickad med feber och nu har han varit hemma sen dess.
Eftersom Heather var den som tog hand om honom mest i början när han var
sjuk blev hon förstås smittad snabbt och har nu utvecklat
bihåleinflammation. Leo har sedemera utvecklat öroninflammation (2
timmar på vårdcentralen med honom idag, hurra!) och är inte ett dugg
friskare.
?terstår undertecknad, som på nåt mystiskt vis lyckats undgå att bli
sjuk på riktigt än. Jag hade visserligen låg feber några dagar och var
snuvig, men idag mår jag riktigt bra, även om jag är stressad av att ha
hand om stackars sjuka Leo och dessutom försöka jobba med den stora
lanseringen av nya www.redeye.se som vi lyckades få till i helgen.
Kort sagt – jag har väldigt lite tid att fota eller skriva i bloggen för
tillfället, så om du dyker in ofta och undrar varför inget händer… Nu
vet du.
/M;