Datalagringsdirektivet – vilka måste lagra vad?

Riksdagen har röstat igenom införandet av Datalagringsdirektivet i Sverige, och nu börjar det stora arbetet med att implementera lagring av trafikdata hos operatörerna. “Operatörerna” ja – vilka är egentligen det? Och vad ska lagras? Det är mycket som inte är tydligt i den här debatten och jag bestämde mig för att åtminstone försöka reda ut på egen hand hur det ligger till. Vilka måste egentligen lagra vad?

Jag började med att leta efter information hos PTS – Myndigheten Post- och telestyrelsen, som har bra information (i den mån information finns) om vad som gäller. De har en informationssida om datalagringsdirektivet och jag hittade där ett par formuleringar som var intressanta, bland annat under “Dessa är skyldiga att lagra uppgifter”:

Enligt lagen är de aktörer som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, skyldiga att lagra uppgifter i sex månader.

Det är alltså endast de som har verksamhet som enligt Lagen om elektronisk kommunikation, LEK, är anmälningspliktig som måste lagra uppgifter enligt den svenska implementationen. Jag började således att läsa LEK för att se om jag kunde hitta informationen om vilka som är anmälningspliktiga, men det visade sig vara minst lika luddigt där, för i Kap 2, §1 står det:

Allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer.

Det här är nästan rena grekiskan för mig. Jag är (bevisligen) inte jurist och jag får först vänja mig vid tanken på att det alltså finns en svensk lag som säger att den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster har en anmälningsplikt till myndigheten som måste fullgöras innan man tillåts leverera tjänster. Så den som vill starta en ISP måste alltså anmäla sig hos myndigheterna först. Varför? Jag har ingen aning, och det hela känns rätt märkligt. Kan det vara en kvarleva från sändningstillstånden som infördes när man startade med radio- och tevesändningar?

Hursomhelst, nyckelorden här verkar vara “mot ersättning” och “allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster”. Dessa har anmälningsplikt och borde därför, enligt PTS, vara de som också måste lagra och leverera trafikdata till polisen på begäran. Men exakt vilka är det då? Den som driver en egen e-postserver för sig och sin familj, måste han också lagra data? Jag måste alltså gräva vidare, och efter att ha ställt ett par frågor på Twitter får jag några länkar som svar.

Oscar Swartz tipsar om ett par rapporter från PTS som ska berätta mer. Jag börjar med att läsa “Lagring av uppgifter för brottsbekämpning enligt EU-direktiv 2006/24/EG – Internationell utblick m.m. ?? PTS-ER-2011:1” vilket för övrigt är en fantastisk titel som jag ska överväga till min nästa skiva. Det här är en rapport från 2011 som PTS gjort i väntan på implementationsbeslut från riksdagen. Den tittar främst på hur andra EU-länder gjort vid implementation av direktivet och drar några försiktiga slutsatser för svensk del kring hur det kan tänkas gå till här hemma. Här står uttryckligen att “Skyldigheten att lagra uppgifter gäller enbart elektroniska kommunikationstjänster” vilket åter syftar på de som enligt LEK har anmälningsplikt.

Sen blir det lite mer spännande, för sen kommer en lista på de som INTE behöver lagra trafikdata. Här finns en gränsdragning mellan det som då kallas “elektronisk kommunikationstjänst” och de tjänster som inte omfattas av LEK, som istället kallas “informationssamhällets tjänster”. Här står det till exempel gällande “Webbpost (webmail) och webbaserad messaging”:

Följaktligen omfattas tillhandahållare av webbpost och webbaserade meddelandetjänster av direktivet om de samtidigt är tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät.

Det här tolkar jag som att de som erbjuder webbmejl eller andra webbaserade meddelandetjänster endast omfattas av direktivet om de också har tjänster som omfattas av anmälningsplikten i LEK. Det här skulle då medföra att de företag som säljer Internetkapacitet och därför har anmälningsplikt måste lagra trafikdata för de tjänster de erbjuder, medan andra företag som kanske bara har en webbmejltjänst slipper undan förutsatt att de inte också är Internetleverantörer.

Rörigt? Lite. Skulle detta betyda att exempelvis Telia måste lagra trafikdata för sin webbmejltjänst medan Loopia slipper? Telia är klart och tydligt en operatör som omfattas av LEK, medan Loopia enligt nuvarande tolkning inte är det. Nu börjar det bli intressant!

Av Torbjörn Eklöv får jag en länk till en förteckning hos PTS på de som är registrerade efter anmälan enligt plikten i LEK. Här återfinns mycket riktigt Telia i listan medan Loopia saknas. Här saknas faktiskt alla svenska webbhotell jag letar efter, förutom ett par som jag känner igen eftersom jag varit/är kund där: ipeer och Glesys. Efter en fråga till  Glesys får jag veta att Glesys faktiskt säljer Internetkapacitet och därför omfattas av anmälningsplikten. Men alla webbhotell då? De saknas i listan, och förvirringen är total! Binero svarar mig på Twitter att de absolut omfattas, fast de är inte anmälda till PTS enligt LEK, så det verkar konstigt i såna fall.

Jag läser vidare i PTS-rapporten och ser att

När tillhandahållaren av en webbplats gör det möjligt för en användare att t.ex. lämna en kommentar till tillhandahållaren eller beställa en vara klassas det normalt som informationssamhällets tjänster och omfattas inte av direktivet.

Så webbplatser kommentarsfunktioner omfattas inte av DLD. Men sen blir det snårigt igen, för nu börjar jag fundera på sånt som Facebook eller andra webbplatser (varav jag själv driver åtminstone en) som låter användare skicka privata meddelanden till varandra:

När en webbplats skickar en notifiering till en användare för att tala om att användaren har ett meddelande som väntar på webbplatsen kan det göras i form av t.ex. e-post eller ett SMS. Om meddelandet passerar en leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst omfattas det normalt av direktivet.

Meddelandet som lämnats inom webbplatsen anses däremot vara en informationssamhällets tjänster. Meddelandet omfattas då inte av direktivet.

Nu blev det ju jobbigt igen. Själva notifieringsmeddelandet som går som SMS eller e-post omfattas av direktivet förutsatt att det går via en “leverantör av allmänt tillgänglig kommunikationstjänst”. Man får anta att det då inte gäller om webbplatsen i fråga driver sin egen SMTP-server till exempel? Jag blir osäker. Men sen står det också:

När en webbplats skickar ett meddelande (inklusive innehåll) till en e-postadress på traditionellt sätt har det betydelse om webbplatsleverantören använder det egna nätet och sin egen mailserver eller inte. Det är stor sannolikhet att meddelandet hanteras av allmänt tillgängliga kommunikationstjänster och det omfattas då av direktivet. Används tillhandahållarens privata nät och den egna mailservern omfattas det inte av direktivet eftersom det då räknas som informationssamhällets tjänster såvida det inte gäller en tillhandahållare av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och som använder sig av dessa.

Att tolka detta kräver lite tankekraft. Hur ett e-postmeddelande skickas från en webbtjänst till en användare e-postadress har alltså betydelse för huruvida meddelandet omfattas av direktivet eller inte. Om tjänsten har sin egen mailserver verkar man klara sig utan att lagra, men om man använder mailserver hos en “operatör” måste det lagras. Lagras av webbtjänsten? Lagras av operatören? Oklart.

Nästa stycke är lättare att begripa:

Besök på webbsidor, användning av sökmotorer, chatt, E-handel och on-line spel omfattas inte av direktivet eftersom dessa anses vara informationssamhällets tjänster.

All vanlig surfning omfattas inte av direktivet. Det betyder att din webbhistorik inte behöver lagras hos din operatör, vilket det tidigare varit tal om. Det står också att FTP och “spam som aldrig levereras till mottagarens e-postkonto” ska undantas från lagring. Däremot ska IP-telefoni lagras, men i dokumentet nämns bara “Internettelefonitjänst som startar och terminerar som en PSTN- telefonitjänst”, det vill säga där ena, andra eller båda parterna i samtalet använder sig av en klassisk “fast telefon” med jack.

Just IP-telefoni är lite extra intressant, för i den andra PTS-rapporten jag läser, “Vilka tjänster och nät omfattas av LEK? – PTS-ER-2009:12” tittade man ju på hur andra EU- och EES-länder bedömer vad som är eller inte är en “elektronisk kommunikationstjänst” och därför bör omfattas av datalagringsdirektivet (sid 16). Där finns en lista på de länder som granskats, nämligen Finland, Danmark, Lettland, Norge, Nederländerna, Tyskland, Spanien och England. Här har alla länder gjort samma sak och bestämt att P2P-VoIP inte är att betrakta som en sådan tjänst, vilket alltså skulle betyda att till exempel Skype helt undandas från trafikdatalagring!

Det är ju rätt häpnadsväckande egentligen. Tanken med direktivet är att polisen ska kunna få tillgång till trafikdata för att lösa terrorbrott, men så länge skurkarna använder Skype klarar de sig alltså. De kan också uppenbarligen använda Twitter eller Facebook för att prata med varandra utan att kommunikationen ska lagras alls! I princip verkar det endast handla om kommunikation som sker över kanaler som när direktivet införs nästan är helt omoderna. “Vanlig” telefoni, “vanlig” mobiltelefoni, SMS och e-post som skickas via registrerade Internetoperatörers e-postservrar. Om jag fattat detta rätt skulle skurkarna alltså i lugn och ro kunna använda iMessage i sina mobiltelefoner för att texta, Skype för att prata med varandra och e-post via en “icke-operatör” (t.ex. ett webbhotell) eller någon av alla hundratals andra e-posttjänster som finns, exempelvis GMail eller Hotmail.

Frågan man måste ställa sig blir till slut om det egentligen är någon brottslighet som kommer att infångas via trafikdatalagring om det är så här snävt det hela ska tolkas. ? andra sidan, om man ska vidga tolkningen blir det nästan löjligt mycket som måste lagras – alla anslutningar till alla webbtjänster i hela världen (för de skulle ju kunna vara e-mail/meddelandetjänster), ja egentligen alla IP-paket överhuvudtaget, eftersom det är mycket svårt utan att göra en ordentlig analys av paketens innehåll att veta om det är “mänsklig” kommunikation som gömmer sig där eller inte.

Till sist det här med VPN. Om man är det minsta orolig för att bli “datalagrad” – kan man då använda sig av en VPN-tjänst för att kryptera trafiken från sin egen dator till Internet och på köpet bli anonymiserad, eller kommer även VPN-tjänster att omfattas av direktivet och därmed tvingas lagra information om sina kunder och deras trafik? Daniel Westman svarar på Twitter att han tycker att det är oklart. Så den nöten återstår att knäcka, även om jag efter att ha läst igenom PTS rapporter tycker det ser tveksamt ut.

Som jag sa inledningsvis: Jag är inte jurist. Jag har säkert fel i massor av ovanstående slutsatser och en hel del är ju rena gissningar från min del (och andras). Om du som läser detta har möjlighet att sprida mer ljus över frågan, skriv gärna en kommentar!

/M;

Flipper-VM är räddat – men lagen måste bort!

I helgen ska det som kallas flipper-VM, nämligen tävlingen IFPA, spelas i Sverige. Men det var väldigt nära att det inte blev av då Lotteriinspektionen plötsligt harklade sig och begärde in tillståndsansökan enligt automatspelslagen.

Automatspelslagen? Varför skulle den påverka möjligheten att genomföra en helt vanlig flippertävling? Jo, i Sverige är det så märkligt att flipperspel anses vara så skadliga för ungdomen att det finns en särskild lag som reglerar dem och andra “automatspel”. Den här lagen kräver att den som har flipperspel utställda på en för allmänheten tillgänglig plats har ett särskilt tillstånd för detta. Ett tillstånd som det kostar massor av pengar att söka och som ställer väldigt särskilda krav på lokal, ordning och reda och en hel del annat som du säkert inte trodde var möjligt att utkräva för att kunna spela flipper på till exempel ett café.

Jag tänkte skriva ett långt blogginlägg om hur galet och vansinnigt det är att vi har den här lagen och om hur nära det var att vi fick ett totalförbud för flipperspel i Sverige när lagen skrevs. Men då fick jag se att en av Sveriges bästa flipperspelare, han vi bara kallar “Den Gamle”, redan hade skrivit en lång och underhållande text om det absurda i situationen. Med hans tillstånd återpublicerar jag den här.

-Hej, mitt namn är Mats och jag är flipperspelare.
Så kanske jag borde presentera mig om man får tro de utredningar som ligger till grund för den lag rörande automatspel som vi har idag.

Helt visst är jag en flipperspelare. Flipper är min stora hobby och jag reser land och rike runt för att spela tävlingar, och jag gör det ganska bra. I skrivande stund ligger jag topp-5 i världen på en ständigt växande rankinglista som just nu omfattar drygt 6000 spelare från 22 länder. (www.pinballrankings.com)
Jag tar flipper på samma allvar som en idrottsutövare tar sin sport, eller åtminstone lika seriöst som personer som hänger sig åt marginalintressen tenderar att göra.

Lagen som reglerar automatspel (det vill säga flipper- och arkadspel) i Sverige heter
Lag (1982:636) om anordnande av visst automatspel och den tar sig själv på minst lika stort allvar.
Den syftar till att försvåra för operatörer och begränsa deras möjligheter att ställa ut flipper.
Detta görs genom olika avgifter, tillståndskrav samt kontroll över vem som får ställa ut spel, var spelen får ställas ut, vem som får spela på spelen och när det får spelas på spelen.
Det kan vara värt att påminna om att vi alltså pratar om flipperspel, inte om avfyrningskoder för kärnvapen.

Förutom att lagen i sig stiftades i en tid då vi hade två TV-kanaler, Olivia Newton John låg på listorna med “Physical”, Brezjnev var president i Sovjetunionen och Berlinmuren stod stadigare än någonsin, så baserar den sig på rapporter och undersökningar som gjordes ytterligare ett antal år tidigare, dvs på 70-talet.
Detta går inte helt omärkbart förbi, för att uttrycka det försiktigt.

Den genomsnittlige flipperspelaren idag är en förvärvsarbetande man på mellan 30 och 45 år.
Frågar du en tonåring vad flipper är så tittar han oförstående på dig, eller säger möjligen: “Menar du pinball? Som man spelar på datorn? Vad då, finns det på riktigt?”

I propositionen till ovan nämnda lag (Proposition 1981/82:203) förutsätts dock att flipperspelare är ungdomar. Det påpekas omgående att lagen har tillkommit av sociala skäl, att man vill försöka förhindra “dåliga ungdomsmiljöer”.
Texten genomsyras av tanken att i princip all fritidssysselsättning som inte är av förenings- eller folkrörelsekaraktär är meningslös och av ondo.

I promemorian Kommunal kontroll över spelhallar-en olämplig undomsmiljö, som ingår som bilaga i propositionen, börjar man med att lite generellt beskriva ungdomarnas situation.

“Ändrade livsmönster, samhällets omdaning och nya moraluppfattningar gör att många ungdomar upplever konflikter, vilsenhet och ett ‘tomrum’ – en känsla av att leva i ‘ingenmansland’. Detta tomrum riskerar att fyllas ut av olika kommersiella verksamheter inom hela fritidssektorn.”

De onda, kommersiella fritidsverksamheterna ligger i försåt för de vilsna och rotlösa ungdomarna, redo att slå klorna i dem och deras plånböcker.

Vidare heter det helt opartiskt att: “Den sociala otryggheten med sysslolöshet, en känsla av onyttighet och en bristande framtidstro kan utnyttjas av den kommersiella nöjesindustrin”

Sedan följer en beskrivning av potentiellt “dåliga ungdomsmiljöer” i allmänhet.
Där uppräknas (håll i hatten nu!): “Tunnelbanestationer, köpcentra, parker, torg, stationer, bostadsområden, ungdomsgårdar, spelhallar, restauranger, pubar och diskotek”.
Det finns med andra ord inte många säkra zoner för en av vilsenhet och tomhet uppfylld ungdom att vistas i. Man anar att endast föreningslokaler (och möjligen hårt trafikerade motorvägar) anses trygga nog.

Därefter är det dags att skjuta in sig på spelhallarna i synnerhet, och där kan man skönja en kluven inställning. Man refererar till en undersökning med det upplyftande namnet Stockholms kommun. Delutredning om olämpliga, passiviserande och destruktiva ungdomsmiljöer (1981).

Det påpekas att enligt undersökningen är det inte själva verksamheten som bedrivs som är det farliga. Faktum är att endast i 3% av fallen så anges den egentliga verksamheten som olämplig. Det är platser där ungdomar samlas som skapar problem.

Det fanns dock de som ansåg att själva verksamheten, flipperspelandet, var det olämpliga.
“Vad särskilt gäller spelhallarna kan sägas att den egentliga verksamheten i sig bär fröet till en dålig ungdomsmiljö”

Sammantaget så menar man att spelande på automatspel inte är en meningsfull sysselsättning (till skillnad från föreningsliv) och att det råder dålig kontakt mellan ungdomar och vuxna i hallarna. Det sista kan låta besynnerligt, men det har nämligen på annan plats i utredningen konstaterats att kontakt med vuxna är det som ungdomar värdesätter allra högst – mycket högre än exempelvis materiella ting eller pengar. Min gissning är att detta har konstaterats av önsketänkande vuxna själva. Kanske vuxna som hoppade direkt från blöja till kostym, utan att passera det besvärande tonårsstadiet.

Sedan följer en kanonad av alla “självklara” faror.
Att det kostar en hel del att spela automatspel och att många skuldsätter sig eller begår brott för att finansiera sitt spelande.

Fakta: Idag kostar ett parti flipper mindre än en 88:an. Tio kronor i Stockholmstrakten och fem kronor i många andra delar av landet. För detta får man spela allt ifrån fem minuter till många timmar beroende på ens skicklighet.

I utredningen dras narkotikahandlare och andra lömska element förstås till spelhallarna som flugor till en sockerbit. Det viskas om homosexuell prostitution. Är det där vi vill att våra barn ska tillbringa sin uppväxt? Icke!

Fakta: Här kanske det kan vara värt att påpeka att under de 30 år jag har spelat flipper i stadens alla tillgängliga lokaler har jag aldrig stött på narkotikaförsäljning och givetvis aldrig prostitution. Att någon skulle prostituera sig för att få ihop pengar till något som kostar mindre än en kopp kaffe känns som att det faller på sin egen orimlighet.

Det lades till och med fram förslag om totalförbud för flipper. Några remissinstanser som var för totalförbud var Hem och Skola, Länsstyrelsen i Jönköpings län samt Polisstyrelsen i Gävle.
Nu var inte alla lika uppeldade som Hem och Skola, så man nöjde sig med att stifta den lag vi har idag.

Det här påminner lite om den samtida häxjakten på den livsfarliga videobandspelaren, eller för all del moralpaniken rörande tv- och dataspel idag. Beslutsfattarna, som förmodligen fortfarande får en obehagsklump i halsen om de stöter på serier eller jazz, hyste en fullkomligt ogrundad rädsla för en trälåda med knappar på sidorna.

Slutord

Det jag stör mig på mest av allt är nog tre saker:

1) Att de här gamla, och politiskt inte helt ofärgade utredningarna, alltså de om hur ungdomar tyckte, tänkte och hade det för 30 år sedan, fortfarande tycks ligga till grund för beslutsfattande vad gäller tillstånd.

2) Att myndigheter fortfarande tror att flipperspel är en ungdomsföreteelse. Ingen skulle bli gladare än jag om ungdomar faktiskt fick chansen att upptäcka och spela lite flipper, men så är alltså inte fallet. De som spelar är de som växte upp med flipper och har ett nostalgiskt förhållande till detta snart 100-åriga kulturfenomen.

3) Att det fortfarande talas om “olämpliga ungdomsmiljöer” i samband med flipper.
Eftersom lagen på ett effektivt sätt har bidragit till att utrota arkadhallar står numera
uppskattningsvis 80% av flipperspelen utställda på biljardhallar, restauranger och pubar som alla redan har en 18-årsgräns. Det är alltså inte ens fråga om dåliga ungdomsmiljöer längre, utan möjligen om dåliga vuxenmiljöer.

Man kan tycka att en myndig person inte behöver fullt så mycket statligt skydd mot att förledas till att lägga en tiokrona på ett parti flipper.

Mats Runsten – hängiven medelålders utövare av ett utrotningshotat bollspel

Kommentarshatet kräver modiga beslut

DN.se har börjat välja bort läsarkommentarer på vissa artiklar för att minska problemet med “ett tilltagande problem med rasistiska kommentarer”. Sydsvenskan.se har på sin nya sajt installerat Disqus och kräver någon form av inloggning för direktpublicering. Vill du kommentera anonymt får du vänta på att bli förhandsgranskad av en moderator innan din text visas på sajten.

Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Privat och publikt i den nya världen

Marcin de Kaminski skriver tydigt och initierat om den senaste “incidenten” där Isobel Hadley-Kamptz råkade ut för att få sin “privata” Facebook-konversation citerad i offentligheten. Var går gränsen för det privata och det offentliga samtalet, när allt fler av våra privata samtal flyttar ut på nätet?

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. ?ven här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-“vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

Jag har pengar men får inte handla

Min fru är en “expat”, vilket är vad amerikaner kallar sig själva när de flyttat utanför USA. För de flesta utvandrare är livet i det nya landat en blandad konfekt. Många amerikaner trivs bra i Sverige, medan andra mest längtar hem ?? särskilt på vintern.

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. ?ven jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är D?D! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är D?D! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Ytterligare försök att missleda opinionen

Centern börjar vackla, och funderar nu på att ändra IPRED-lagförslaget så att de privatpersoner som löper risk att få sina personuppgifter utlämnade till storbolagen för en rent-a-cop-liknande polisaktion ska få ett varningsbrev först.

?terigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Debatten om IPRED snedvrids medvetet

TORBJ?RN FLYGT, författare,
?SA LARSSON, författare,
BJ?RN RANELID, författare,
DICK HARRISON, författare,
PETER ENGLUND, författare,
LENA KOPPEL, regissör,
COLIN NUTLEY, regissör,
KJELL ?KE ANDERSSON, regissör,
JOAKIM N?TTERQVIST, skådespelare,
STEFAN SAUK, skådespelare,
HANNES HOLM, regissör,
M?NS HERNGREN, regissör,
PETER DALLE, skådespelare,
MIKAEL PERSBRANDT, skådespelare,
RIKARD WOLFF, artist,
GEORG RIEDEL, musiker/kompositör,
MARTIN ROLINSKI, artist,
HENRIK RONGEDAL, artist/låtskrivare,
MAGNUS RONGEDAL, artist/låtskrivare,
FREDRIK THOMANDER, artist/låtskrivare/producent,
JAKOB SAMUELSSON, artist,
MATTI ALFONZETTI, artist/låtskrivare/producent,
JILL JOHNSON, artist/låtskrivare,
CLAES JANSON, exekutör och tolkare
MONICA BORRFORS, artist,
LASSE TENNANDER, musiker/kompositör/textförfattare,
EVA DAHLGREN, artist/låtskrivare,
PER GESSLE, artist/låtskrivare,
ULF DAGEBY, musiker/kompositör,
MARTIN EHRENCRONA, musiker/producent,
JACOB WID?N, artist/låtskrivare,
ERIC LANTZ, artist/låtskrivare,
OSCAR KEMPE, artist/låtskrivare,
MAGNUS SVENINGSSON, artist/låtskrivare,
JOEY TEMPEST, artist/låtskrivare,
LISA MISKOVSKY, artist/låtskrivare,
NIKLAS STR?MSTEDT, artist

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. ?ven om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång ?? inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen […] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid ?? ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar ?? tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

  • Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
  • Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

  1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
  2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
  3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten ?? priset ?? där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er ?? jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Vaddå, är festen slut redan?

SvD har en riktigt festlig uppsättning artiklar på nätet idag:

Modehaussen över – butiker i konkurs

och

Finanskrisen kommer till Sverige

samt

Bolånekris kan komma till Sverige

Det känns nästan otroligt att det bara gått några månader sedan en näst intill enig kör av ekonomer och förstå-sig-påare stod och bräkte raka motsatsen i alla svenska medier. Likheterna med Bagdad-Bob är slående: “Nej, här finns ingen kris. Vi har inte samma känslighet som de amerikanska bankerna. Den svenska kreditmarknadens tålighet är god. Bostadsmarknaden är ingen bubbla.”

Jag tycker uppriktigt synd om de som satt sig i en svår ekonomisk sits – medvetet eller inte. I många fall har det inte funnits många alternativ till att belåna sig och sin familj upp över öronen om man vill bo i Stockholm – så ser vår bostadsmarknad tyvärr ut. Men det måste gå att göra detta bättre, och minska riskerna för både bankernas aktieägare och privata låntagare.

Varför har banker och kreditinstitut under en tid godkänt bolån på 100% av en bostadsrätts marknadsvärde? I mina ögon är 90% och 100% belåning en stor anledning till att priserna på bostäder har skenat under en lång tid. Om man inte behöver stoppa in en krona av eget kapital i en ny villa eller bostadsrätt är det klart att det är lätt att svepas med i en budstrid – det är ju låtsaspengar man budar med!

Finns det någon ekonomisk teori eller naturlag som kan förklara för mig varför det inte skulle vara rimligt att lagstifta om att belåning bara får ske till, säg, 75% av objektets värde? Om människor skulle tvingas komma in i en bostadsaffär med minst 25% av köpeskillingen hade många inte haft råd att buda hej vilt bara för att man var sugen på en bostad. Istället hade man varit tvungen att göra noggranna kalkyler och beräkningar innan bostadsköpet för att ha råd.

Dessutom – varför tillåter banker att låntagarens ekonomi blir så ansträngd? ?r det rimligt att ett par som tjänar 30-40K i månaden tillsammans ska ha bostadskostnader på drygt hälften av nettoinkomsterna? För så är det många som har det. Med en (eller två!) sänkta inkomster efter avsked hamnar en familj direkt på obestånd och måste kanske flytta ifrån sitt hem. Och sälja med förlust, eftersom en vikande marknad inte ger tillbaka lika mycket som man en gång gav för bostaden.

Den här typen av personliga ekonomiska tragedier hade vi många av i Sverige för inte så länge sen. Jag är inte särskilt gammal, men jag kommer ihåg hur tongångarna var på 90-talet när den svenska ekonomin senast såg så deppig ut som den gör just nu.

Just nu är jag extra glad att jag bor i kooperativ hyresrätt och inget annat. Jag är övertygad om att det är en överlägsen boendeform som kommer att bli allt mer populär i framtiden, med skenande kostnader för andra boendeformer.

Jag hade tänkt skriva nåt smart om “modehaussen” också. Men det får vänta till en annan gång. Men jag skulle gärna ta emot lite vadslagning på hur länge K:Fem överlever. Mitt bud ligger på årsskiftet.
/M;

Bara det inte startas en bostadsrättsakut

Det verkar ha vänt. Som alla vet varar ingen ekonomisk uppgång för evigt, och räntorna kommer alltid att gå upp igen när de länge varit på väg ner. Så även denna gång. Redan nu hörs den begynnande gnällkör man kan förvänta sig. “Hushållen klarar inte dyrare ränta” varnar SvD och E24. Och det är väl inte heller så konstigt. Folk i storstäderna verkar ha belånat sig upp över öronen för att få råd med drömboendet ?? utan att tänka särskilt mycket på vad som händer när räntorna går upp eller hur man ska klara betalningarna om en i familjen blir arbetslös.
Mönstret känns igen. Först en (denna gång rätt lång) period av överkonsumtion och övertro på ekonomisk uppgång, sen ett snabbt eller långsamt fall. Vi behöver bara gå tillbaka elva år för att hitta villaräntor på 8-9% och går vi tillbaka ännu längre låg de på 12-13%. Vad är det som säger att vi inte är där igen om ett par år?

Alla minns väl bankkrisen? Då startade staten en bankakut som såg till att våra största banker inte gick i konkurs. Mängder av skattepengar delades frikostigt ut för att förhindra en ekonomisk katastrof. Om någon föreslår att en liknande lösning tas fram denna gång för att rädda dumspenderande bostadsrättsköpare i en liten, elitistisk innerstadsklass och deras lyxrenoverade jacuzzi/öppen spis/köks-ö-lägenheter osäkrar jag min revolver.

De senaste årens galna marsch mot fler och fler bostadsrätter, dyrare och dyrare boende kanske snart visar sig vara precis lika vansinnig som jag hela tiden trott och hävdat.

Tack och lov för hyresrätten – denna geniala, underbara konstruktion som gör att människor kan bo utan att riskera sin privatekonomi i ekonomiskt blåsväder.

/M;

Mindre information, färre val tack!

Jag såg ett inslag på Plus ikväll där en forskare fick Sverker att sätta “prislappar” på olika frukter och grönsaker baserat på hur mycket koldioxid som gått åt vid produktion och transport. Priset gällde inte kronor eller ören, utan antalet kilo CO2 som förbrukats vid tillverkningen av ett kilo vara.

Värst var produkter som flugits in hit till Sverige samt de som odlats i växthus som värms med olja eller andra fossila bränslen. Några stackars Ume-bor blev påhoppade i en lokal mataffär av det energiska Plus-teamet för att svara på frågor huruvida de ens funderar på miljöpåverkan på de produkter de handlar. Det gjorde de inte, men om de bara fick mer information skulle de minsann bli miljömedvetna konsumenter.

Samma sak upprepade forskaren från KTH – vi konsumenter måste få mer information så vi kan göra medvetna val i fruktdisken och undvika produkter som flugits hit eller på annat vis förbrukat stora mängder koldioxid.

?r det bara jag som vill ha färre val?

Det är redan för många val man som konsument förväntas ta ställning till, hela tiden.

Vilken telefoni/mobiltelefoni/el/teve/dagstidnings/bredbandsleverantör vill du ha? Vilken är billigast? Vilken levererar den bästa produkten? Ska du köpa svenskt kött för att stödja våra svenska bönder, eller ska du köpa danskt kött för att det är billigare och ökar prispressen på våra lokala producenter? Ska du köpa storpack blöjor och blir det billigare än mindre paket? ?r den här tvålen testad på djur? Har din tröja tillverkats av småbarn i en asiatisk fabrik under slaveriliknande förhållanden? ?r tvättmedlet Svanenmärkt? ?r plast- eller papperspåsar bäst för miljön? IP-telefoni eller vanlig? Telia, Tele2 eller Tele5? Privat eller kommunalt dagis? Do you want fries with that?

Jag tycker att det visserligen är gulligt att det finns de som tycker att alla produkter i mataffären ska CO2-märkas, men för min del räcker det nu. Om ni märker frukterna med förbrukad koldioxid kommer jag att börja köpa de som är värst. Hela tiden. I protest.

/M;