Depeche Mode – Sounds Of The Universe

Jag vore ju inte jag om jag inte postade en snabbrecension av den nya skivan som släpps denna vecka, men som för oss trogna premiumanvändare på Spotify redan funnits tillgänglig ett par dagar.

Tretton låtar gör en vansinnigt lång skiva som går i mycket långsammare tempo än föregående platta, Playing The Angel. Det är mer som skiljer denna skiva från föregångaren än tempo. Låtstrukturerna på SOTU är mycket mindre direkta, och soundet påminner mig väldigt mycket om Ultra, vilket inte är ett gott betyg. Nånting har helt klart hänt med bandets driv och geist som när PTA släpptes kändes som en nystart för kärnan i bandet, Gore-Gahan. Där PTA hade ett par riktiga kioskvältarhits som röjde väg i bästa Violator-stil är SOTU mycket stillsammare, närmast experimentell i struktur och ljudbild.

Förutom singeln Wrong har nya skivan endast ett par låtar som går i något som börjar likna danstempo. Desto fler (ryyys) ballader finns att återfinna, även om man här och där försökt dra upp tempot lite genom att använda oktavbas eller sequence-blipps. Efter ett par första genomlyssningar finns det ett par riktiga lågvattenmärken på Peace, som inte ens känns som en färdig låt eller produktion, samt Come Back, som är så lång och seg att jag lika gärna hade kunnat sätta på Sister Of Night (aj!).

Jag hoppas på att det här är ett album som ska växa efter fler lyssningar, men jag satt på tunnelbanan i morse och försökte komma ihåg en enda låt från skivan, förutom Wrong då, och kom inte ihåg en enda. Det är verkligen inte lovande, och jag gick till och med så långt att jag avbeställde deluxe-boxen av SOTU som jag förbeställde förra veckan. Jag kommer fortfarande att köpa skivan (om inte annat för att göra samlingen komplett) men det räcker nog med billighetsutgåvan, för detta blir ingen klassiker.

För att minnas storhetstider, lyssna gärna på min hastigt ihopplockade spellista på Spotify istället: Best of Depeche Mode.

/M;

3 thoughts on “Depeche Mode – Sounds Of The Universe”

  1. Synd med Deluxe-Boxen då den innehåller 3 spår som sopar mattan med det mesta på den “riktiga” skivan. Kolla in Ghost, Light och The sun….
    på Youtube!

  2. Jag gillade inte alls Depeches senaste album när jag först lyssnade igenom det. Men efter ett tag kom jag att gilla, för att sedan älska, de flesta av låtarna. Och nu älskar jag albumet i sin helhet.

    Jag gillar det starka men samtidigt vemodiga soundet some Gore lyckats toppa med fingerkänslighet. Varjegång en låt ljusnar mörknar den igen. Ingen ton är fullständig- Men samitidigt blir allting så vackert och mystiskt på samma sätt som Playing the Angel.

    Ultra och Playing the Angel är fortfarande bättre album, men Sounds of the Universe är fortfarande på Depeche Mode nivå.

    Hole to Feed, In Sympahty, Peace och Perfect hör till mina favoriter.

Leave a Reply

Your email address will not be published.