Depeche Mode på Stadion

Depeche Mode Stadion Juli 2006

Igår var det så äntligen dags igen att se husgudarna uppträda live. För första gången i Sverige utomhus, på sommaren, och som jag befarat sänkte det sena dagsljuset öppningen på showen rejält. Jag skrev förra gången att det var småsegt i mitten, med en låtlista som desperat skriker efter en upptempolåt.

Denna gång var det nästan lika segt i början, men något geni i kretsen har kommit på att slänga in Stripped innan det segar ner sig. Just Stripped, som jag lyssnat på i podden hela veckan och tänkt att det är ju märkligt att de vägrar att spela den live. Efter detta orkar man förlåta ett segt mittenparti och när slutet närmar sig är naturligtvis allt bortglömt.

Det märktes rätt tydligt att det har gått några månader sedan sist. När vi såg dem i Globen blev jag otroligt imponerad av den nya energi som bandet hade. Nu, efter ungefär 100 spelningar till, var det ett gäng turnétrötta medelålders herrar vi fick se tröska sig igenom låtlistan. Dave Gahans röst kändes bräcklig, och de hade ändrat några låtar för att de skulle passa tröttare stämband, mest tydligt under John the Revelator där Dave till och från gick ner en oktav från skivans inspelning.

Likväl är det mäktigt, imponerande och otroligt starkt när andra halvan av konserten dras igång, nånstans under I Feel You, och mörkret långsamt börjar lägga sig runt stadion. Och extranumren, Shake the Disease, Photographic och Never Let Me Down får en att önska att det aldrig ville ta slut.

Jag menar… Photographic! Och dessutom i den hårda “Some Bizarre…”-tappningen. Vince Clarke måste le i mjugg nånstans när hans synthepos får stockholmsnatten att explodera.

Bäst igår
Stripped
Shake the Disease
Photographic

Tveksammast
Nothing’s impossible är inte en livelåt. Faktiskt. Den är bra på skiva, men inte live.

Störst överraskning
Photographic!

Saknades
Everything Counts, för första gången sen… 1983?

2 thoughts on “Depeche Mode på Stadion”

Leave a Reply

Your email address will not be published.