Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. Även här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-”vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

Efter ett långt uppehåll på bloggfronten ska jag bli bättre på att posta. Jag postar redan på internetdagarna.se men jag känner att jag har mer att posta. Det kan bli än mer politik och nätdiskussioner, eftersom det är det som upptar mesta delen av min mentala tid på nätet.

Det första jag vill dra i är en kampanj för att visa samhörighet för alla oss som vill bevara Internet helt fritt och öppet. Det ingen hemlighet att jag röstat pirat och att jag brinner för nätet och uppgiften att bevara Internet. Därför (som svar på en uppmaning av Joakim Jardenberg) kommer jag att börja med att ta fram en kampanjlogotyp och ett enkelt “program” för kampanjen “Rör inte mitt Internet”.

Jag behöver dock hjälp – det här måste bli en gemensam insats. Jag kan göra sajt själv, men vi måste vara fler som tar fram programmet, definierar ramar, och så vidare. Om du vill vara med och skapa den här kampanjen tillsammans med mig, kommentera gärna detta inlägg, så kan vi ta en diskussion.

Och om du är grafiskt lagd och vill göra en snygg logga för kampanjen – kontakta mig!

/M;

Det här är, tycker jag, ett kardinalsbrott på webben. Verksamheten bakom sverige.se kanske inte finns längre (Verva har lagts ned) men domänen borde ha rätt stora mängder trafik, där har funnits enorma mängder officiella dokument för nedladdning som plötsligt är borta, och om man inte skriver in “www” i URL:en så möts man av ett felmeddelande. Hur kunde det gå så här illa, och vad kommer att hända med sverige.se framöver?

Jag skulle gärna se att man länkade om till sweden.se på en gång. Alternativt att man gjorde det med en liten informationsruta om varför man kom in på sweden.se istället för sverige.se men det vi nu ser är en informationskollaps som saknar motstycke.

/M;

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. Även jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är DÖD! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är DÖD! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Återigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. Även om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång – inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen [...] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid – ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar – tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

• Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
• Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten – priset – där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er – jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan – “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma [...] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. [...] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

Modehaussen över – butiker i konkurs

och

Finanskrisen kommer till Sverige

samt

Bolånekris kan komma till Sverige

Det känns nästan otroligt att det bara gått några månader sedan en näst intill enig kör av ekonomer och förstå-sig-påare stod och bräkte raka motsatsen i alla svenska medier. Likheterna med Bagdad-Bob är slående: “Nej, här finns ingen kris. Vi har inte samma känslighet som de amerikanska bankerna. Den svenska kreditmarknadens tålighet är god. Bostadsmarknaden är ingen bubbla.”

Jag tycker uppriktigt synd om de som satt sig i en svår ekonomisk sits – medvetet eller inte. I många fall har det inte funnits många alternativ till att belåna sig och sin familj upp över öronen om man vill bo i Stockholm – så ser vår bostadsmarknad tyvärr ut. Men det måste gå att göra detta bättre, och minska riskerna för både bankernas aktieägare och privata låntagare.

Varför har banker och kreditinstitut under en tid godkänt bolån på 100% av en bostadsrätts marknadsvärde? I mina ögon är 90% och 100% belåning en stor anledning till att priserna på bostäder har skenat under en lång tid. Om man inte behöver stoppa in en krona av eget kapital i en ny villa eller bostadsrätt är det klart att det är lätt att svepas med i en budstrid – det är ju låtsaspengar man budar med!

Finns det någon ekonomisk teori eller naturlag som kan förklara för mig varför det inte skulle vara rimligt att lagstifta om att belåning bara får ske till, säg, 75% av objektets värde? Om människor skulle tvingas komma in i en bostadsaffär med minst 25% av köpeskillingen hade många inte haft råd att buda hej vilt bara för att man var sugen på en bostad. Istället hade man varit tvungen att göra noggranna kalkyler och beräkningar innan bostadsköpet för att ha råd.

Dessutom – varför tillåter banker att låntagarens ekonomi blir så ansträngd? Är det rimligt att ett par som tjänar 30-40K i månaden tillsammans ska ha bostadskostnader på drygt hälften av nettoinkomsterna? För så är det många som har det. Med en (eller två!) sänkta inkomster efter avsked hamnar en familj direkt på obestånd och måste kanske flytta ifrån sitt hem. Och sälja med förlust, eftersom en vikande marknad inte ger tillbaka lika mycket som man en gång gav för bostaden.

Den här typen av personliga ekonomiska tragedier hade vi många av i Sverige för inte så länge sen. Jag är inte särskilt gammal, men jag kommer ihåg hur tongångarna var på 90-talet när den svenska ekonomin senast såg så deppig ut som den gör just nu.

Just nu är jag extra glad att jag bor i kooperativ hyresrätt och inget annat. Jag är övertygad om att det är en överlägsen boendeform som kommer att bli allt mer populär i framtiden, med skenande kostnader för andra boendeformer.

Jag hade tänkt skriva nåt smart om “modehaussen” också. Men det får vänta till en annan gång. Men jag skulle gärna ta emot lite vadslagning på hur länge K:Fem överlever. Mitt bud ligger på årsskiftet.
/M;

Harding har skrivit en bok, Alpha Dogs: The Americans Who Turned Political Spin into a Global Business som berättar om Sawyer Miller Group, en konsultfirma inom amerikansk politik som ligger bakom presidentkampanjer från Nixon till Bush, och som påverkat utgången i val över hela världen genom att arbeta fram lyckade strategier för valkampanjer.

Boken, berättade Harding hos Jon Stewart, är en varning till länder världen över att inte lyssna på dessa marknadsföringsexperter. USA har länge haft eskalerande problem med att väljarna känt sig mer och mer åtskilda från politiker och den elitklass som de anses representera. I val efter val har smutsiga kampanjtrick och så kallade negativa kampanjer syftat mer till att svärta ner motståndaren än att lyfta fram de egna fördelarna eller partiets visioner. Visst går det att vinna val med rätt marknadsföring, det är t.ex. USAs nuvarande president ett lysande exempel på – två gånger till och med. Men till vilket pris? Harding pratar om demokratins ideal – att den bästa idén, den bästa politiken förtjänar att vinna, inte den som spenderar mest på att förtala sin motståndare. Idealistiskt kan tyckas, men faktum är att i Sverige ligger vi så långt efter amerikanska kampanjer att vi fortfarande befinner oss i någon slags demokratisk järnålder där sånt som partiprogram och listor med vallöften faktiskt fortfarande är viktigare än partiledarens utseende.

Detta måste vara något som alliansen är besvärade av, eftersom man tycker sig behöva råd från Rove.

Det politiska livet i Sverige är fortfarande en otroligt liten ankdamm jämfört med enorma USA, eller Storbrittanien för att ta ett geografiskt närmare exempel. Vi har ett litet land, en stark folkrörelse (än så länge) och aktiva ungdomsförbund som driver frågor oberoende av sina moderpartiers program och politik. Den senaste tidens debatt kring FRA-lagen är ett lysande exempel på att demokratin fortfarande fungerar som den är tänkt i Sverige. När våra folkvalda röstar igenom lagar som går på tvärs mot folkviljan blir det fortfarande folkstorm – även mitt i semesterfirandet. Jag är djupt imponerad av att ALLA riksdagspartiernas ungdomsförbund nu står enade mot FRA-lagen, oavsett vad deras moderparti står för i frågan.

Jag ser inte att alliansen har något alls att vinna på att bjuda in Karl Rove, om det nu inte var för att få veta hur man INTE ska göra för att förstöra det sköra förtroende som vårt folk har för de styrande.

/M;