Efter ett långt uppehåll på bloggfronten ska jag bli bättre på att posta. Jag postar redan på internetdagarna.se men jag känner att jag har mer att posta. Det kan bli än mer politik och nätdiskussioner, eftersom det är det som upptar mesta delen av min mentala tid på nätet.

Det första jag vill dra i är en kampanj för att visa samhörighet för alla oss som vill bevara Internet helt fritt och öppet. Det ingen hemlighet att jag röstat pirat och att jag brinner för nätet och uppgiften att bevara Internet. Därför (som svar på en uppmaning av Joakim Jardenberg) kommer jag att börja med att ta fram en kampanjlogotyp och ett enkelt “program” för kampanjen “Rör inte mitt Internet”.

Jag behöver dock hjälp – det här måste bli en gemensam insats. Jag kan göra sajt själv, men vi måste vara fler som tar fram programmet, definierar ramar, och så vidare. Om du vill vara med och skapa den här kampanjen tillsammans med mig, kommentera gärna detta inlägg, så kan vi ta en diskussion.

Och om du är grafiskt lagd och vill göra en snygg logga för kampanjen – kontakta mig!

/M;

Den här sidan är numera länkad från piratpartister.se – och därför tänkte jag redigera informationen här för att visa mer om varför jag är medlem i Piratpartiet.

Piratpartiet framstår allt mer som den sista utposten för sann liberalism i Sverige, när det gäller friheten på nätet och yttrandefriheten i stort. Alldeles för många, ja i stort sett alla befintliga riksdagspartier har på ett eller annat sätt gjort sig kända för att vurma för censurering eller begränsning av Internet, alternativt förespråkat FRA-lagen eller IPRED-direktivets implementation i Sverige.

Att bevara Internet fritt är ingen hobbyfråga. Jag ser det som den absolut enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan med globala effekter under 2000-talet så långt. Det vi beslutar idag kommer att påverka framtida generationers möjlighet till fri rörlighet, yttrandefrihet och fri kommunikation.

Frågan handlar INTE om nedladdning, den handlar INTE om barnporr, den handlar INTE om enskilda Internetoperatörers ansvar. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha framöver. Vill vi ha ett samhälle där alla har samma möjligheter och rättigheter, eller vill vi bygga ett kontrollsamhälle där staten och stora globala företag kontrollerar med vem, vad och när vi kommunicerar?

Piratpartiet må vara en gökunge i svenskt politiskt liv – ett missnöjesparti, ett enfrågeparti – vad du nu vill kalla det. Men det är en skamfläck för Sverige att partiet ens behövs. Jag hoppas att inom kort få se våra viktigaste frågor tas upp av de etablerade partierna, främst C och Fp som har mage att kalla sig liberala partier samtidigt som de förespråkar statlig kontroll av kommunikation mellan människor på Internet. Den dagen Piratpartiet inte längre behövs i svensk politik kan partiet också upplösa sig självt, men inte förrän vi säkrat Internets framtid för gott.

/M;

Återigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. Även om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång – inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen [...] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid – ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar – tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

• Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
• Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten – priset – där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er – jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;

Edit: nu med bild!

För andra gången kör Sundbybergs stad sin kampanj i tunnelbanan – “Var ligger Ursvik?”. Kampanjen går ut på att informera om den nya stadsdelen som växer fram i Sundbybergs kommun, och illustreras med en satellitbild över Stockholm där en stor kartnål pekar ut var Ursvik ligger.

På kartbilden i kampanjen pekas Ursvik ut och hela närområdet identifieras med hjälp av ortsnamn i kartan. Hela närområdet? Nej, självklart inte. Eftersom målgruppen får antas vara välbeställd medelklass så visas naturligtvis inte Ursviks verkliga placering i förortsstockholm.

Den otroligt töntiga beskrivningen av området Ursvik som ligger på ursvik.se ger också en väldigt tydlig bild om vilken grupp man vänder sig till. Jag citerar:

“Du har en espressomaskin hemma [...] för det mesta orörd. Du vill nämligen att någon annan gör det åt dig, någon som kan. Någon bakom en sliten bardisk vid ett torg. Någon som hälsar och pratar om saker han läst i Aftonbladet, sånt man kan hålla med om utan att tänka. [...] På vägen ner till torget diskuteras en allsvensk startelva hetsigt på en bänk och det skrattas och hälsas. De flesta ansiktena är bekanta och nere vid torghandeln är det en salig blandning av gamla, unga och dagisbarn i gula västar som tittar på hundar och pekar. Du stannar upp och låter allt falla på plats. Så här funkar det alltså. Så här kan man leva. Så här kan man bo.”

Om vi bortser från det ultrakonservativt nymodernistiska nationalromantiska uttrycket i denna copysmörja och istället tittar vidare på kartan så ser vi på kampanjens kartbild att Ursvik ligger nära Sundbyberg och Kista. Andra stadsdelar som är utmärkta på kartan är Bromma, Danderyd och Lidingö.

Misstänkt frånvarande från Ursviks närområde är de stadsdelar som faktiskt ligger nära Ursvik. Jag tänker närmast på Rinkeby, som ligger direkt granne med Ursvik, om än på andra sidan vägen. Andra närmare grannar är Rissne och Hallonbergen. Kanske inte områdsnamn som lockar till dyra bostadsrättsköp på samma sätt som Lidingö eller Djursholm, men trots allt områden där det bor stora mängder människor och med service som de framtida ursviksborna kommer att begagna sig av.

Jag tycker att de som bor i områden som faktiskt ligger nära Ursvik borde vara förbannade. I många av miljonprogrammens områden som Rinkeby och Hallonbergen satsas det nära nog ingenting på att förnya och förbättra service eller miljö.

Det är självklart att den som vill sälja in ett nytt område till potentiella bostadsrättsköpare väljer att marknadsföra det på ett så attraktivt sätt som möjligt, men nånstans kan man väl ändå dra gränsen? Måste vi förneka och gömma vissa områden av Stockholm för att locka folk?

/M;

Harding har skrivit en bok, Alpha Dogs: The Americans Who Turned Political Spin into a Global Business som berättar om Sawyer Miller Group, en konsultfirma inom amerikansk politik som ligger bakom presidentkampanjer från Nixon till Bush, och som påverkat utgången i val över hela världen genom att arbeta fram lyckade strategier för valkampanjer.

Boken, berättade Harding hos Jon Stewart, är en varning till länder världen över att inte lyssna på dessa marknadsföringsexperter. USA har länge haft eskalerande problem med att väljarna känt sig mer och mer åtskilda från politiker och den elitklass som de anses representera. I val efter val har smutsiga kampanjtrick och så kallade negativa kampanjer syftat mer till att svärta ner motståndaren än att lyfta fram de egna fördelarna eller partiets visioner. Visst går det att vinna val med rätt marknadsföring, det är t.ex. USAs nuvarande president ett lysande exempel på – två gånger till och med. Men till vilket pris? Harding pratar om demokratins ideal – att den bästa idén, den bästa politiken förtjänar att vinna, inte den som spenderar mest på att förtala sin motståndare. Idealistiskt kan tyckas, men faktum är att i Sverige ligger vi så långt efter amerikanska kampanjer att vi fortfarande befinner oss i någon slags demokratisk järnålder där sånt som partiprogram och listor med vallöften faktiskt fortfarande är viktigare än partiledarens utseende.

Detta måste vara något som alliansen är besvärade av, eftersom man tycker sig behöva råd från Rove.

Det politiska livet i Sverige är fortfarande en otroligt liten ankdamm jämfört med enorma USA, eller Storbrittanien för att ta ett geografiskt närmare exempel. Vi har ett litet land, en stark folkrörelse (än så länge) och aktiva ungdomsförbund som driver frågor oberoende av sina moderpartiers program och politik. Den senaste tidens debatt kring FRA-lagen är ett lysande exempel på att demokratin fortfarande fungerar som den är tänkt i Sverige. När våra folkvalda röstar igenom lagar som går på tvärs mot folkviljan blir det fortfarande folkstorm – även mitt i semesterfirandet. Jag är djupt imponerad av att ALLA riksdagspartiernas ungdomsförbund nu står enade mot FRA-lagen, oavsett vad deras moderparti står för i frågan.

Jag ser inte att alliansen har något alls att vinna på att bjuda in Karl Rove, om det nu inte var för att få veta hur man INTE ska göra för att förstöra det sköra förtroende som vårt folk har för de styrande.

/M;

Idag skriver Ingmar Hedman, docent i allmän kirurgi på SvD om samma sak, och han ger sitt debattinlägg en fantastisk slutkläm. Medan vi tillåter föräldrar i Sverige att stympa den mest känsliga delen av sina söners kroppar har vi en lag som förbjuder svanskupering av hundar!

Av vilken anledning är det förbjudet att skära svansen av valpar? Man kan anta att lagstiftarna lyssnat på djurvänner som förklarat det onödiga i vanan att kupera svansen på vissa hundraser, att hundarna får lida, att ett liv utan svans är fel, eftersom svansen finns där av en anledning.

Är inget av dessa argument starka nog att skydda våra små nyfödda gossebarn? När ska lagstiftarna vakna och inse att manlig omskärelse är ett otidsenligt, religionspåbjudet, medicinskt omotiverat och framförallt smärtsamt ingrepp i ett värnlöst barns kropp?

Finns det överhuvudtaget någon politiker i riksdagen som har stake nog (ordvits, sorry) att lägga en motion om ett förbud mot all omskärelse av omyndiga personer? Någon?

/M;

Igår postade jag ett inlägg om att smärtgränsen redan är uppnådd vad gäller priser på bostäder i Stockholm, och jag fick genast mängder med mothugg i kommentarerna. Ingen verkade tycka att jag hade fel vad gäller priserna på bostäder, snarare att unga inte ska klaga så förbannat, för många andra har minsann fått kämpa ihop en mindre förmögenhet för att kunna köpa en etta i innerstan.

Det är ju verkligen att missa min poäng. Det är väl bara att gratulera dem som har orkat och kunnat kämpa sig till en insats för att få råd att köpa en lägenhet i ett attraktivt läge. Bra jobbat! Men vad jag försökte säga var att det är långt ifrån alla som har den möjligheten, oavsett hur hårt de kämpar. De 100 000 – 200 000 kronor som krävs i kontantinsats är bra nära en årslön för väldigt många människor i Stockholm med låga löner. Framförallt unga, som kanske inte kan förvänta sig att tjäna några stora summor under det första årtiondet de arbetar.

Men det är något som är skumt med hela den här debatten. Från politiskt håll pratas det endast om hur mycket de stackars hyresgästerna längtar efter att få “äga” sitt eget boende (vilket är ett rent felaktigt påstående – bostadsrätt betyder just rätten att bo, inte att du faktiskt äger din lägenhet) och att boendeformerna i staden ska vara blandade. Men enligt artikeln i DN är 54% av lägenheterna i centrala Stockholm redan bostadsrätter. Är det då inte redan blandat?

De som står i begrepp att köpa loss sin bostad från de kommunala bostadsbolagen (eller för all del en privatvärd) pratar ofta om hur skönt det ska bli med bostadsrätt för att man ska få möjlighet att måla om som man vill, eller att sammanhållningen ska bli så mycket bättre i kvarteret.

Väldigt, väldigt sällan hör man någon ta bladet från munnen och säga det som åtminstone jag tror är hela drivkraften bakom utvecklingen – att man vill tjäna stora pengar. Så länge fastigheterna fortsätter att säljas för rabatterat pris till den som för tillfället råkar bo i en lägenhet i huset kommer folk att vilja köpa i längtan efter “det stora klippet”.

Alla Stockholmare känner väl minst en person som tjänat storkovan på att vara med i en ombildning – åtminstone på pappret, eftersom många inte sålt sin bostadsrätt ännu. Denna kommunalt sponsrade tombola skapar en feber som drar från kvarter till kvarter och med vilda rykten som följd:

“Grannarna fick betala 2,5 miljoner för sin lya och sålde den sex månader senare för 3,5 miljoner!”

Jag försöker att inte vara missunnsam i onödan, och jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte själv skulle göra samma affär om möjligheten erbjöds – vem skulle inte det – men jag har väldigt svårt att förstå varför så få vågar prata högt om att det är detta, och inget annat, som står bakom “viljan att äga sin bostad”?

Om bostäderna istället såldes till rådande marknadspris, så att den eventuella vinsten vid försäljning var helt beroende på att bostadspriserna fortsätter att stiga, och om bankerna dessutom inte lånade ut pengar till 90% eller till och med 100% av bostadens pris utan istället satte gränsen säg vid 75%, hur många skulle då vilja köpa sin bostad för att det kan bli så mycket mysigare grillfester i en bostadsrättsförening än i en hyresrätt?

/M;

Som vanligt när det blir en härdsmälta inom vården pekar alla på varandra och vägrar ta ansvar. Som en av alla de föräldrar som besökt just detta sjukhus under den senaste månaden (fast vi vände i dörren när vi fick veta att väntetiden var över sju timmar) blir jag bara än mer trött på hala politiker och sjukhuschefer. De enda som kan stå med sina ryggar raka är de stora mängder hårt arbetande vårdpersonal, sjuksköterskor och läkare som arbetar långt över vad som är mänsklig förmåga för att ge barnen vård.

Jag har inget bra recept på hur denna och andra kriser inom vården ska lösas. Men jag vet att man får den vård man betalar för, och alla dessa besparingar och hopslagningar börjar visa åt vilket håll vårt samhälle går när de sjuka barnen inte får vård i tid.

Allvarligt talat – jag tror jag talar för de flesta föräldrar när jag säger att vi inte bryr oss HUR ni löser den uppkomna situationen. Bara ni löser den.

/M;

Det här lagförslaget kommer säkert att gå igenom, och de flesta svenskar tycker att det är bra. Varför ska man oroa sig om man inte är en brottsling? Det är väl bra att polisen och andra myndigheter får rätt att läsa skummisarnas e-post? I princip tänker man “filtrera” all internettrafik och bara lagra den som är intressant. Vad som är intressant bestämmer förstås inte du.

Är du en skummis? Tycker du att det är helt OK att staten kan övervaka dig, oavsett om du skickar recept till moster Agda eller om du tipsar en regimkritiker i en diktatur om bästa sättet att undgå upptäckt på Internet?

Ett steg till mot det absoluta övervakningssamhället, och det enda som händer är en mediastorm i ett vattenglas. Vi medborgare är för trötta för att orka sätta oss in i det som sker och tror och hoppas att samhället bara gör det som är rätt och bra för oss. Men kan vi lita på det i alla lägen? Finns det verkligen inga risker med att öka övervakningen av oss? Fler kameror, som ska fånga skummisar. Fler avlyssningar, för att fånga skummisar. Men vad händer med det som lagras? Vilka har tillgång till innehållet? Kan vi bli garanterade att innehållet aldrig kommer att användas i andra syften?

Nej, självklart inte. Debatten om PKU-registret visar med all önskvärd tydlighet vad som kan, och vad som kommer att hända när det finns stora mängder intressant data lagrad. Oavsett det ursprungliga syftet kommer tillåten användning att glida.

/M;