Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. Även här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-”vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

På dn.se går det att kommentera nästan alla artiklar anonymt. Det enda du behöver fylla i är “Namn”, men självklart inte ditt riktiga namn. Möjligheten att vara anonym på nätet har jag alltid värnat om och tycker fortfarande att den är viktig – men när jag ser vad som händer med kommentarstrådar på dn.se eller aftonbladet.se blir jag mer och mer övertygad om att det är dags för tidningarna att antingen stänga av kommentarsmöjligheten helt och hållet eller också införa en inloggning kopplad till ett viktigare konto. DN är på god väg när man låter folk logga in med sitt Facebook-konto för att identifiera sig. Om de gjorde det till ett krav kanske nivån skulle höjas på diskussionen.

För sanningen är ju tyvärr att när folk samlas på nätet, särskilt runt en artikel eller text med brännhett stoff, blir folksamlingen snabbt en pöbel. Smårasistiska tillmälen blandas med “statistik” tagen ur luften, alla kallas för idioter kors och tvärs och väldigt, väldigt lite av värde går att läsa i en kommentarstråd på dessa sajter. Tyvärr. För egentligen är det just möjligheten till det offentliga samtalet som är intressant med bloggar, mikrobloggar och alla typer av onlinepublicering.

Kanske är det så att vi måste ge avkall på möjligheten till anonymitet på de ställen där den här typen av avarter uppstår. På internetdagarna.se har vi alltid haft öppet för anonyma kommentarer, som standard är på en WordPress-sajt, och jag tror att det bara är en enda gång som vi inte godkänt en kommentar. Uppenbarligen beror nivån väldigt mycket på vilken sajt som kommenteras, men frågan jag ställer mig varje gång jag mot bättre vetande lockas in i en kommentarstråd på en större svensk sajt är om man verkligen vill ha den typen av innehåll på sin sajt, under sin logotyp. Innehållet på Aftonbladet är ju kanske inte det bästa till att börja med, men när innehållet sänks ytterligare av den otroligt låga kommentarsnivån är det läge att tänka om, tycker jag.

Slashdot har löst det här på ett rätt elegant sätt, tycker jag. Genom ett betygssystem i skalan 0-5 för kommentarer, där anonyma kommentarer automatiskt får en lägre poäng från början än inloggade medlemmars kommentarer, och möjligheten för alla medlemmar att betygsätta andra kommentarer har man byggt en hierarki som funkar rätt bra. Som besökare kan du själv välja vilken lägsta nivå du vill läsa kommentarer från, och kan därmed sätta ribban högt eller lågt. Väljer du att läsa alla kommentarer som postats får du mycket trams, men missar inget. Väljer du istället att bara läsa kommentarer som fått betyg upp till tre eller högre är det generellt mycket bättre nivå på innehållet.

Om jag vore ett stort mediebolag med en stor sajt med mycket innehåll skulle jag genast utvärdera anonyma kommentarer och fundera på ett rankingsystem liknande Slashdots. Inte bara för att man upplåter plats till pöbeln, utan främst för att man bör värna om sitt varumärke. Det fria ordet är viktigt, självklart. Men vi har nått en gräns där det inte längre är rimligt att man får vara anonym alltid, hela tiden.

(Det här är ingen ny fråga, fler har skrivit om problematiken.)

/M;

Under Internetdagarna 09 hade jag tagit på mig att genomföra ett antal livesändningar från seminarier och keynotes. Eftersom det inte hade gjorts någon gång under tidigare Internetdagarna var det här ett experiment både för .SE och för mig. Vi valde att göra det själva, och i liten skala, eftersom vi inte hade någon uttalad budget och inte heller var säkra på intresset för sändningarna.

Under sensommaren och hösten testade jag olika typer av utrustning för eventet. Vi köpte in en kamera, en Canon Legria HV40 och testade ett antal olika tjänster och mjukvaror för själva streamingen. Valet föll på Livestream, en amerikansk tjänst som används av många stora sajter. Anledningen till att vi valde Livestream var främst att vi med ett premiumkonto hade möjlighet att skapa en egen Flashspelare, som vi kunde anpassa så att den passade in på förstasidan på internetdagarna.se.

Livestreams premiumkonto kostar 350 USD i månaden, och dessutom betalar man för den bandbredd och lagring man faktiskt använder. Jag gjorde lite överslagsräkningar och fick fram att det inte skulle bli så dyrt, vilket visade sig vara fel. Mer om det senare.

Möjligheten att kunna designa sin egen Flashspelare var som sagt det stora skälet till att vi valde Livestream, men även kvaliteten på strömmen vid våra tester övertygade. Jag använde både Livestreams Flashbaserade webbklient för att strömma, såväl som deras Windowsprogram, Procaster. Vid mina tester tyckte jag att Procaster gav bättre kvalitet vid låga bitrates, och jag hade dessutom möjlighet att skräddarsy bitrate på video och ljud, och det fanns flera andra inställningsmöjligheter. Jag beslutade därför att vi skulle använda Procaster vid livesändingarna.

Livestream har en “ren” Flashspelare för nedladdning som jag kunde använda för att skapa vår egen spelare. Det var väldigt lätt att anpassa spelaren efter våra behov, och vid mina tester såg allt bra ut. En vecka innan Internetdagarna besökte jag Stockholm City Conference Center för att testa på plats, och såg att ljusförhållandena var väldigt dåliga, men det var för sent att göra något åt det. Vi hade redan beställt ljudkablar, nätverkskablar och strömkablar fram till de platser jag skulle befinna mig vid sändningarna.

Den 3 november var det så dags. Jag åkte till eventet tidigt på morgonen för att reka och ställa i ordning. Ljud och nätverk fanns framdraget, men jag upptäckte då att nätverket jag fick ansluta till var skyddat av en brandvägg, vilket krävde att jag gjorde en sessionsinloggning på datorn. Sagt och gjort, jag loggade in och nätverket flöt på bra. Ljudet fick jag tappat från mixerbordet i en kabel som jag sedan anslöt till den lilla mixer jag själv använde för att reglera volymen in i datorn. Inför första sändningen la ljudteknikern ut musik i kabeln och jag testade nivåer så att allt lät bra.

När det var dags för att börja första sändningen var det mesta på banan – sajten låg uppe, strömmen såg bra ut, men jag upptäckte genast att ljudet från mikrofonerna som kom i min kabel var kraftigt distat. Där jag satt mitt i hörsalen kunde jag inte springa bort till ljudteknikern och försöka göra något åt det, så ljudet fick helt enkelt vara distat. Det här problemet gick att åtgärda till följande seminarier, så det var bara den första sändningen som hade riktigt dåligt ljud, även om flera andra sändningar också hade långt ifrån perfekt ljud senare.

Efter några minuter började så problemen. Jag kunde hela tiden följa utvecklingen i Procaster, som visade exakt hur många rutor per sekund (fps) som programmet skickade ut på nätet. Vid seminariets början låg vi på runt 20 fps, vilket är mer än godkänt. Men efter några minuter började siffran att dala. 15 fps, 10 fps, snart var vi nere i 3 fps och sändningen såg ut som någon slags hackigt bildspel snarare än film… Jag försökte febrilt hitta källan till problemen, och upptäckte att jag inte hade någon som helst kontakt med Internet från något annat program på datorn. Det gick inte att surfa, det gick inte att pinga. Jag insåg att min nätuppkoppling hade strypts av någon anledning. Till slut dog strömmen helt och hållet, och jag blev tvungen att starta om datorn för att få komma ut på nätet igen. Mitt i alla dessa problem började dessutom mjukvaran för sändning, Procaster, att strula, och jag fick starta om programmet nån gång efter att det kraschat. Det här hände aldrig under mina tester, så jag misstänkte att de hade något att göra med problemen med Internetaccessen.

Efter detta första seminarium tackade jag mig själv för att jag varit förutseende nog att lägga in en ordentlig paus mellan första sändningen och andra. Jag hade nu ett par timmar på mig att försöka reda ut vad som gått fel och åtgärda det. Jag ropade ut min förtvivlan på Twitter och fick omgående ett erbjudande om hjälp från Björn Falkevik, stjärnan på webbsändingar. Björn ringde mig direkt (vilken hedersman, denne Björn!) och försökte på alla sätt hjälpa till att ta reda på exakt vad som gått fel. Björn hade själv sänt från samma konferenshall tidigare och visste bland annat att det gällde att se till att få Internetaccess utanför brandväggen.

Jag insåg genast att jag måste göra något åt nätverket, och bad därför Stockholm CCC om att kablarna jag fått framdragna till respektive rum nu skulle ge mig access till Internet utanför brandväggen. Det skulle man ordna, även om det kunde bli lite ont om tid på sina ställen. Jag bestämde också genast att jag inte längre vågade lita på Livestream eller Procaster, och bestämde därför att jag skulle prova med Bambuser, fast jag då skulle vara tvungen att slänga bort min egen Flashspelare och istället bädda in Bambusers spelare på internetdagarna.se.

Resten av Internetdagarna sände jag alltså med Bambuser, och det var en enorm skillnad. Den Flashklient som Bambuser har för att sända direkt från sin dator funkade klockrent, helt strulfritt och extremt smidigt. Kvaliteten var något sämre än med Livestream, men eftersom ljuset och andra förutsättningar var så dåliga på plats var det knappast något som påverkade slutresultatet nämnvärt. Ljudet funkade bra i de flesta fall, även om det fortfarande var problem med distorsion i vissa rum.

Eftersom jag ändrat min beställning gällande Internetaccess på plats fick jag även fortsättningsvis problem med nätet till och från. I de fall jag hade fungerande Internetlina gick webbsändningarna helt utan problem. Någon gång funkade helt enkelt inte kabeln alls, och då fick jag sända på konferensens WiFi-nät, vilket gick bra en av gångerna och sämre en annan.

Vilka slutsatser och lärdomar drar jag då av allt det som hände? Först och främst måste jag ge ordentligt med beröm till Bambuser. Här har vi en tjänst som bara fungerar. Nästa gång jag ska strömma video (vilket jag ska göra den 10:e december från “Misstag och floppar” så tänker jag fortsätta använda Bambuser, även om jag tittar på att använda Wirecast eller någon annan mjukvara för att få bättre kontroll över innehållet. Det är lite synd att jag inte kan göra en egen Flashspelare till sajten, men jag kan leva med det om det bara funkar som det ska.

En annan sak som är trevligt med Bambuser är att tjänsten är gratis. Livestream har också en gratistjänst, men den premiumtjänst vi köpte för att kunna göra vår egen spelare kostar som sagt 350 dollar i månaden. Sen tar man också betalt för bandbredden som används, och här hade jag räknat ordentligt fel. Efter den enda utsändning vi gjorde med Livestream så såg jag att vi dragit på oss ungefär 150 dollar i bandbreddskostnader! Detta på runt 70-80 tittare under nån timmes tid. Hade vi fortsatt att använda Livestream under hela Internetdagarna hade det hela blivit en mycket dyrare affär.

Jag förstår mycket väl vad han menar, det är tråkigt att bryta inlänkar och indexering i Google och andra sökmotorer, men jag är av uppfattningen att webben likt Internet i stort är under ständig förändring, och att vi inte kan bli för nostalgiska vad gäller en teknik eller något innehåll på webben. Och självklart förstår jag det positiva i att länkar inte bryts, men jag tycker helt enkelt att det finns många tillfällen då nackdelarna väger tyngre än fördelarna.

Nå – Jocke gick till så hårt angrepp att jag la några minuter på att slå hål på hans teorier genom att hitta trasiga länkar på en sajt han själv ansvarat för: hd.se. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig, för man har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att bevara gamla länkar.

Jag hittade till exempel följande länk genom att söka på Google: En artikel från Elöverkänsligas Riksförbund från 2004. Här länkas en artikel på hd.se som handlar om att Båstad sagt nej till nya 3G-master. Länken är som följer: http://hd.se/ArticlePages/200409/28/20040928161250_-Alla_anvandare-191/20040928161250_-Alla_anvandare-191.dbp.shtml

Ouch. Inte världens snyggaste URL direkt, men så ser den ut. Jag tänkte att jag hade hittat guldkornet jag letade efter, men blev snopen när länken faktiskt fungerade, och dessutom ledde rätt: http://hd.se/bastad/2004/09/28/baastad_saeger_nej_till_nya_3g/

Här har man ju uppenbarligen lyckats med att behålla en gammal inlänk så att den funkar, och leder till den nya länken. Imponerande! Finemang! Alla är glada. Eller? Jag kan inte låta bli att fundera lite på hur man gått tillväga. Den gamla URL:en innehåller datum för artikeln (20040928) och vad som gissningsvis är ett internt ID för artikeln från det CMS man använde 2004 (161250). Den nya URL:en innehåller inget ID alls, utan använder en modern permalinkstruktur där titeln från artikeln blir identifikationen (baastad_saeger_nej_till_nya_3g), så hur görs kopplingen från den gamla URL:en till den nya?

Här får jag gissa. HD kanske använder samma CMS nu som 2004, och i såna fall har artikelns ID troligen inte ändrats sen dess, och det är lätt att göra ett nytt fält i datbasen för “snyggare URL:er”. Men desto troligare är att HD har bytt CMS sedan 2004, och då kan man ha gjort på två olika sätt:

1) Man kan ha behållit alla ID-nummer från det gamla CMS-systemet när man importerade innehållet till det nya.

Det är ofta komplicerat, och en vanligare lösning är att man istället

2) häller in gamla ID i ett separat fält för detta (oldID, anyone?) för att bibehålla kopplingen.

Har man valt lösning (1) är det hatten av och bara att köra på. Det är väldigt lätt att göra en “rewrite” på gamla URL:er till nya i det fallet. Har man istället använd lösning (2) börjar jag få rätt i min argumentation på mindpark.se. För hur många generationer av gamla system ska man egentligen underhålla innan det blir löjligt? Visst, en generation kan man utan större problem underhålla för att ha permanenta länkar, men nästa gång man byter CMS, blir det ytterligare en generation av ID att hålla ordning på då? Och nästa gång, och nästa gång…

Min princip ligger fast – det ÄR inte alltid försvarbart att till varje pris behålla länkstrukturer när man gör ett större systembyte. Det är lovvärt om det går att göra, och det finns ju inga nackdelar med att göra det om det är enkelt. Men om det är svårt, om det kräver att man hackar speciallösningar, och om det på sikt ändå är ohållbart – var går gränsen?

Och det som jag ser som det större problemet i den här frågan – ska vi verkligen betrakta webben som permanent? Kan vi inte acceptera att länkar bryts då och då? Finns det inte en ganska stor risk att vi på sikt hamnar i en okontrollerbar härva av föråldrade länkar som ska underhållas i all evighet?

/M;

Igår kväll samlades runt 50 extremnördar för det allra första mötet i GTUG Stockholm – Google Technology User Groups, anordnat av den sedvanligt speedade men briljante Peter Svensson som också var kvällens enda föredragshållare.

Tyvärr blev jag tvungen att avvika innan det som kanske hade varit roligast att se – en hemlig Augmented Reality-app för Android som Peter jobbat fram. Men redan tidigare på kvällen bjöds vi på en genomgång av Google Code, främst AJAX APIs och dess Playground, ett riktigt snyggt och smidigt sätt att snabbt komma igång med Googles AJAX-prylar. Sen en snabb demo av Google Wave där jag hjälpte Peter genom att vara inloggad i Wave samtidigt som honom för att visa kollaborativ redigering. Peter la även till DiceBot till “vågen” för att visa hur serverbaserade script kan agera deltagare i diskussioner.

Jag försökte bambusra lite från eventet, men tyvärr var det lite för mörkt och dåligt ljud för att bli nåt användbart, men om du VERKLIGEN är nyfiken kan du se några korta klipp här.

Jag ser redan fram emot nästa GTUG-möte och hoppas på fler intressanta demos – kanske från fler som gjort intressanta Android-saker i Sverige?

/M;

Efter ett långt uppehåll på bloggfronten ska jag bli bättre på att posta. Jag postar redan på internetdagarna.se men jag känner att jag har mer att posta. Det kan bli än mer politik och nätdiskussioner, eftersom det är det som upptar mesta delen av min mentala tid på nätet.

Det första jag vill dra i är en kampanj för att visa samhörighet för alla oss som vill bevara Internet helt fritt och öppet. Det ingen hemlighet att jag röstat pirat och att jag brinner för nätet och uppgiften att bevara Internet. Därför (som svar på en uppmaning av Joakim Jardenberg) kommer jag att börja med att ta fram en kampanjlogotyp och ett enkelt “program” för kampanjen “Rör inte mitt Internet”.

Jag behöver dock hjälp – det här måste bli en gemensam insats. Jag kan göra sajt själv, men vi måste vara fler som tar fram programmet, definierar ramar, och så vidare. Om du vill vara med och skapa den här kampanjen tillsammans med mig, kommentera gärna detta inlägg, så kan vi ta en diskussion.

Och om du är grafiskt lagd och vill göra en snygg logga för kampanjen – kontakta mig!

/M;

Vi känner flera svensk-amerikanska par som flyttat fram och tillbaka över Atlanten för att försöka hitta ett hem som fungerar för båda parterna. I vårt fall har livet i Sverige fungerat hela tiden, även om det inte alltid är lätt eller självklart att vi ska bo just här.

När jag själv är i Texas på besök ägnar jag en hel del tid åt att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Sverige. Ju längre jag varit borta, desto mer viktigt blir det för mig att läsa svenska dagstidningar på nätet och kanske lyssna på svensk radio via podcast. Efter ett par månader kan ett paket från min mamma med Marabou choklad och ett paket Zoegas nästan locka fram tårar.

För Heather är en av de viktiga länkarna till hemlandet och hemkulturen att kunna se vissa amerikanska teveprogram. Ett bra exempel är The Soup, ett riktigt fånigt men underbart bra veckomagasin som visar de dummaste ögonblicken från veckans alla realitysåpor, talk shows, etc. Programmet går på E! som finns på “basic cable”, motsvarande ett basutbud i Sverige där t.ex. TV400 eller Discovery Channel skulle ingå.

E! finns inte i Sverige längre, och även när de fanns sände de inte The Soup. Men tack och lov finns ju The Soup på iTunes Store! För ett pris av $1.99 kan man köpa veckans avsnitt och se det på sin egen dator. Eftersom programmet är uppskattat i vårt hem är priset inget att diskutera. Men det finns problem.

Just det, The Soup och allt annat innehåll från de amerikanska mediebolagen som finns tillgängligt på iTunes store i USA går inte att köpa eller ladda ner på laglig väg här i Sverige! På grund av komplicerade avtalsregler, licenser och rent marknadsföringstänk har man bestämt att endast de som sitter på ett nätverk i USA ska få ladda ner programmet.

För några veckor sedan skrev jag om de lagliga nedladdningstjänsterna kontra de otillåtna, och min åsikt om vad mediebolagen måste göra för att kunna tävla med piratalternativen. Min teori om triangeln (eller den heliga treenigheten om du så hellre vill) bygger på att det finns tre kriterier som en tjänst bedöms på, på Internet. Det är Kvalitet, Pris och Tillgänglighet.

Det räcker med att slå piraterna på två av tre punkter, och enligt mitt synsätt är priset den enda punkten som mediebolagen INTE KAN vinna på. Och i fallet med The Soup har vi ju ett lysande exempel på hur Comcast (som äger E! och en otrolig mängd andra mediekanaler) lämnar walk-over till piraterna. Man ställer inte ens in skorna på mattan utan lämnar hela marknaden utanför USA åt pirater.

Vi ser på The Soup eftersom det finns en eldsjäl någonstans i USA som spelar in, kodar om och laddar upp varje avsnitt på Internet, varje vecka. Oftast inom någon timme efter att avsnittet sänts på teve. Torrentsajterna är fulla av tacksamma kommentarer från andra amerikaner i utlandet som nu kan se sitt favoritprogram igen. Och inte bara amerikaner förresten. Även jag tittar ju på programmet, och kan via det  upptäcka andra program som går på amerikansk teve men inte här i Sverige och på så sätt få nya favoriter…

… att ladda ner från pirattjänsterna, eftersom även dessa program är omöjliga att få tag i lagligt här i Sverige.

Så här står jag, med min betalningsvilja som jag i svenska medier ständigt beskylls för att sakna, och får inte handla. Visst, det är ju upp till upphovsrättsinnehavaren att bestämma vem som får handla av honom, på samma sätt som Marabou kan bestämma att deras underbara chokladkakor inte ska finnas på Wal-Mart i USA. Men precis som min mamma “smugglar” choklad till mig i paket över Atlanten, “smugglar” jag teveprogram över kabel och satellit åt andra hållet när jag är här.

Ingen skulle väl på allvar ställa sig upp och hävda att det borde vara olagligt att skicka chokladkakor i posten till hungriga svenskar i utlandet? Men en del av “brottet” är ju detsamma som det jag begår när jag skickar ettor och nollor åt andra hållet – jag tar mig friheten att själv bestämma VAR och HUR jag ska ta del av en produkt.

Det är dags för ALLA att inse att den nuvarande modellen för upphovsrätt och mediebolagens kontroll över digitalt innehåll är DÖD! Exemplarförsäljningen som betalningsmodell är DÖD! Det kommer inom en väldigt snar framtid inte alls gå att sälja media på fysiska enheter som skivor eller kassetter. Och om inte upphovsrättsinnehavarna vaknar och med frisk vilja ger sig in i den nya världen så kommer de snart inte heller ha något att sälja eftersom deras produkter redan finns gratis överallt på nätet.

Jag har hört det sägas, jag har sagt det själv otaliga gånger, men det är först det senaste året som jag verkligen börjat förstå den tunga innebörden i uttrycket “Information wants to be free“. Men det är ett annat blogginlägg. :)

/M;

Återigen visar man att man antingen inte VILL förstå varför vi är upprörda eller lagförslaget, eller att man inte KAN förstå.

Jag bryr mig inte om ifall jag får ett varningsbrev eller inte – problemet är att ni vill lämna ut mina personuppgifter till ett företag, utan mitt medgivande, och detta bara för att de misstänker att jag begått något slags brott. De behöver bara presentera “bevis” i form av t.ex. en skärmdump eller en logg. Något som är så lätt att förfalska att det aldrig borde godkännas i nån som helst rättegång.

Varför dansar politikerna runt pudelns kärna? Varför vågar man inte prata om rättssäkerhet och personlig integritet, utan envisas med att prata om frågan som om det bara gällde att stoppa finniga tonåringar från att “stjäla” musik?

En gång till då, så till och med Centern förstår:

Debattens vågår går höga på Internet och även i gammalmedia. Många tror att frågan gäller huruvida det ska vara tillåtet att ladda ner musik och film via fildelningsnätverk eller inte. Men det gör den ju inte. Den stora frågan är vilka som ska få hantera känsliga personuppgifter. Vem ska ha kontrollen över vilken information som lämnas ut, och till vem?

Vi kan gärna ta debatten om fildelning också, men det måste vi göra separat från denna fråga, för annars riskerar den att dränka den verkliga problematiken – att stenrika mediebolag får en gräddfil i svenskt rättsväsende.

/M;

Se där en lista nyttiga idioter som löper storbolagens ärenden i ett upprop på DN.se idag, vilket även Aftonbladet.se noterat.

Jag hyser den allra största respekt för de artister, musiker, regissörer, skådespelare och författare som skrivit under uppropet och som av allt att döma är mycket oroliga för sina framtida möjligheter att försörja sig på sitt skapande. Även om just namnen ovan knappast verkar tillhöra de som är fattigast i kultursverige.

Jag hyser respekt för er som skapande, kreativa medborgare. Men jag har ingen respekt för er som politiskt kunniga, eller tyckare. Ni har uppenbarligen inte orkat sätta er in tillräckligt mycket i frågan för att göra relevanta uttalanden. IPRED handlar inte om huruvida ni ska ha rätt att få betalt för ert arbete. Lagen handlar om huruvida vi ska tillåta att privata företag agerar polis i vårt land. Ska vi ge internationella koncerner med miljardvinster rätten att begära ut personuppgifter för att ge till domstol ifall de misstänker att ett brott begåtts?

Att IPRED-lagens motstånd får samma omfång som det mot FRA har främst att göra med att många människor inte är beredda att sälja ut det vi uppfattar som grundläggande rättigheter och skydd mot integritetsintrång – inte till staten, inte till mediebolagen.

Ni skriver att ni är oroade av att “den lilla, men högljudda piratgruppen [...] ska kunna ta för sig obehindrat av det som vi och andra har skapat”. Sover ni? Har ni inte orkat lyssna på folket? Om ni verkligen tror att det är en liten grupp människor som ägnar sig åt att ladda ner era verk illegalt på nätet så är ni mer ute och cyklar än jag någonsin trodde.

Fildelning är en folkrörelse. Större än alla politiska partier, fackförbund, scoutrörelsen och alla idrottsförbund i Sverige tillsammans. Och den lär inte bli mindre, oavsett vilka rättsövergrepp som regering och riksdag är beredda att begå för att stoppa den.

Ni artister och kreatörer som är rädda för framtiden, ni är det med all rätt. Vi befinner oss i en brytningstid – ett paradigmskifte. Den affärsmodell som ni och era föregångare grundat sitt leverne på under de senaste 50 åren är död, eller åtminstone i dödsryckningar. Det kommer inte att gå att sälja plastbitar med media på så länge till. Vi vill inte ha er nuvarande produkt! Det betyder inte att vi inte är intresserade av det ni skapar – tvärtom! Aldrig har väl musikintresset eller filmintresset varit så levande bland unga människor som just idag, när all världens samlade produktion finns inom ett par knapptryckningars avstånd.

Ni vet inte hur ni ska tjäna pengar i framtiden. Det vet inte jag heller. Det är osäkert om det finns någon som vet det. Men ett par saker kan vi vara säkra på:

• Ni har en tjänst (musik/film) som människor har ett stort sug efter och troligen är villiga att betala för eftersom efterfrågan är stor.
• Den produkt (CD/DVD) ni säljer är död eller nästan död på marknaden, eftersom nedladdning är billigare och snabbare än det ni säljer.

Jag har en enkel teori om illegal nedladdning kontra de lagliga tjänster som finns idag. Den grundar sig på en klassisk triangel: Kvalitet, Pris och Tillgänglighet. Just nu slår de illegala alternativen de lagliga på alla tre punkterna:

1. Det är ofta bättre kvalitet på det jag kan ladda ner från t.ex. Piratebay än det som säljs på legala nättjänster. Högre bitrate och DRM-fritt så jag kan använda filen i alla mina spelare.
2. Det är billigare att ladda ner olagligt än lagligt. Oftast helt gratis. Den här punkten kan ni troligen aldrig slå.
3. Det lättare att få tag i just den musik och film jag vill hos piraterna än det är hos mediabolagen. Det finns fler alternativa utgåvor, fler gamla skivor/filmer att hitta på de illegala tjänsterna än hos de som försöker sälja lagliga kopior.

För att en laglig tjänst ska kunna lyckas måste ni slå piratmarknaden på två av tre punkter. Priset är svårast. Gratis är svårt att gå under. Strunta i priset – sikta in er på de två andra punkterna! Erbjud bättre kvalitet och högre tillgänglighet än de illegala tjänsterna, så kan ni sen rikta in er på att hitta prytpunkten på den tredje punkten – priset – där det blir roligare och enklare att använda det lagliga alternativet, även om det kostar pengar.

Spotify är det bästa exemplet på det jag pratar om. Jag är premiummedlem och betalar glatt 99 kronor i månaden eftersom tjänsten slår piratalternativet så hårt på tillgänglighetspunkten.

Jag är inte ekonom eller samhällsvetare, men jag ser en framtid för kultur och kulturarbetare. Ni måste vara mer kreativa än någonsin förut. Visa att er kreativitet inte är begränsad till att skriva musik eller text – visa att ni också kan komma på nya, smarta, underbara sätt att tjäna pengar på. Gör er produkt så oumbärlig att folk vill betala för den.

Det här är jobbigt för er – jag förstår det. Det är aldrig kul att bli av med sitt levebröd, oavsett om man förlorar jobbet på Volvo för att det är billigare att tillverka bilar i ett annat land, eller om man inte kan leva på sitt skapande för att ingen vill köpa det man säljer. Men utvecklingen är oundviklig. Det spelar ingen roll hur många upprop ni publicerar eller hur många lagar som stiftas. Ni måste jobba vidare. Hårdare än någonsin. Bli smartare affärsmän och kvinnor. Komma närmare er publik.

/M;