Min vän Anders och jag hade en gång i tiden ett synthband ihop med våra kompisar Olle och Jonas. Det här var i slutet av 80-talet och vi var fyra killar som gjorde musik på väldigt enkel utrustning (vi hade en Roland D-20 och en Yamaha V50) och en kassettportastudio. 1989 gjorde vi en kassettdemo som hette “In Fact” och den blev månadens demo i “Bandspaghetti” i tidningen MusikerMagasinet samma år.

Nu har Anders och jag ett helt annat band ihop, men för något år sen bestämde vi oss för att rädda våra gamla kassettportainspelningar innan kassetterna blivit helt avmagnetiserade eller försvunna. Ett stort digitaliseringsprojekt inleddes och vi samplade de gamla banden i ett ADAT-system och gjorde senare ett relativt seriöst försök att med hjälp av EQ och några filter försöka fräscha upp ljudet så gott det gick. Det brusade en hel del, men vi tänkte att det hörde till och att det inte gjorde så mycket.

Komplett Art Fact finns sedan dess att lyssna på och att ladda ner från last.fm. Det är, föga förvånande, inte särskilt många som är intresserade av att lyssna på våra 20 år gamla gamla kassettdemos på last.fm, men för någon månad sen fick jag ett mail från en kille som råkat lyssna på Art Fact och fastnat för en av våra låtar, “Rain In The South” och därför frågade om det var okej att rekommendera låten till en av hans vänner  som gör samlingsskivor på vinyl med gammal musik. Visst, sa jag, och tänkte inte så mycket mer på det.

För ett par veckor sen fick jag så ett mail till – nu från dennes vän som faktiskt också gillade låten och ville ha med den på nästa skiva! Det var bara ett problem – den version av Rain In The South som ligger uppe på last.fm är ju rätt brusig och har allmänt dåligt ljud, eftersom den faktiskt kommer från en kassett som legat i en låda i över 20 år. Kunde vi möjligen skicka en fullkvalitets WAV till skivproduktionen?

Okej, handsken var kastad och jag frågade Anders om han möjligen hade kvar den flerkanaliga dumpen av låten och om det fanns möjlighet att göra en något bättre version med med brusreduktion. Igår kväll träffades vi för att sitta i vår musiklokal och göra ett nytt försök att “rädda” Rain In The South och anledningen till att jag skriver den här bloggposten idag är att resultatet åtminstone för mig framstår som ren magi.

Med hjälp av Logic och en brusreduceringsplugg kunde vi skapa en helt ny master från våra extremt brusiga och burkiga originalsamplingar av kassettspåren. Det krävdes lite pill, men förvånansvärt lite, och i mina öron är resultatet så bra att det nästan låter nyinspelat. Ja, bortsett från den taffliga produktionen och den tonåriga sångrösten då.

Jag ger er nu chansen att höra låten, i en klassisk “före och efter”-situation. Den första spelaren innehåller den första remastern av Rain In The South som vi gjorde för ett par år sen. Den andra spelaren innehåller gårdagens remaster. Lyssna och förbluffas över vad som går att göra med digital ljudteknik idag. Och det på hobbynivå, med utrustning som inte ens kostar särskilt mycket! Jag törs inte drömma om hur mycket som går att göra om man är proffs på detta, eller om fem-tio år…

03 Rain In The South
Rain In The South – original

Rain In The South
Rain In The South – 2010 remaster

/M;

Bra! Det här är helt i linje med vad jag tidigare föreslagit här på bloggen och på internetdagarna.se. Stora varumärken som står för publicistiska värden har inte råd att låta sina webbtjänster tas över av anonymt näthat. Och självklart minskar hatet, struntpratet och trollandet när man tvingas skriva under sina texter med namn eller åtminstone en registrerad signatur.

Men det finns en sak kvar att prata om. DN gör ett misstag när de fortsätter med helt öppna kommentarer men väljer att stänga av kommentarer helt och hållet på bara vissa artiklar, och då främst på artiklar relaterade till invandringsfrågor. Det stämmer helt säkert som man säger att det är just de artiklarna som lockar fram de värsta trollen på nätet, men det var också precis samma attityd som gjorde Ny Demokrati till ett riksdagsparti och jag är rädd att det spelar Sverigedemokraterna rakt i händerna.

Fri debatt eller inte fri debatt – det är bara att välja

Att inte tillåta kommentarer på artiklar som berör invandring kan väldigt enkelt tolkas som ett försök att tysta en stark opinion, som att “etablissemanget” inte vågar lyssna på argumenten, att rasisterna inte får höras, helt enkelt. Det här är både farligt och antidemokratiskt! Antingen har vi fri debatt eller så har vi det inte – det finns inget mellanting.

Rimligen tillåter man alla inlägg som följer svensk lag och/eller egna regler för debatt som man sätter upp. Om det är för svårt att hålla ordning på kommentarsfloden när man har debatten öppen för alla, utan inloggning eller krav, så sätter man helt enkelt upp nya krav. Det går utmärkt att använda en hel bukett av inloggningslösningar samtidigt, och troligen blir man av med i runda slängar 99% av kommentarshatet när man kräver namn och inloggning, så vad väntar DN på?

Jag vill ge en extra stor nätkram till Sydsvenskan som tagit det modiga beslutet att rensa upp i kommentarsträsket! Det har naturligtvis straffat sig. Jag är ingen daglig besökare på sydsvenskan.se så jag vet inte hur många kommentarer artiklarna där hade innan “stoppet”, men idag är det ju väldigt få kommentarer på artiklarna där jämfört med alla andra stora svenska dagstidningars sajter. Det gör säkert ont, och kanske ser man också minskade klick när det blir mindre trollande i kommentarerna,  men jag är helt säker på att det var rätt beslut. Det var publicistiskt korrekt,nätmässigt modigt och ett ansvarstagande som kommer att bli vägvisande framöver. Många kommer att följa efter och vi kommer att få en bättre, hederligare och ärligare debatt på nätet som lön för mödan.

/M;

Isobel är kanske den senaste i offentligheten som råkat ut för att en privat konversation läckt ut till det publika, men problematiken är inte ny. I många år har det, liksom idag, funnits “offentliga hemligheter” som ofta sprids från journalister med insyn i offentliga personers liv. Det kan handla om vem som ligger med vem, vem som är alkis, vem som har köpt en svart lägenhet, och så vidare. Det här är ju helt vanligt skvaller, och något som ofta sprids genom privata samtal mellan invigda. När fler och fler middagskonversationer sker på Facebook eller Twitter blir det också allt mer otydligt vad som är privat.

Jag såg inte Facebook-tråden som blev citerad, men noterar att Isobel har 352 “vänner” på Facebook. Det är min gissning att konversationen i fråga kunde läsas av minst lika många personer på Facebook. Och även om också jag betraktar det som skrivs på Facebook som åtminstone semiprivat är det läge att fråga sig hur privat något är när det kan läsas fritt av hundratals personer.

Det som skrivs på Twitter är per automatik mer eller mindre offentligt. Det landar direkt hos alla de människor som följer dig, och blir dessutom indexerat, sökbart och läsbart på otaliga webbsidor nästan omedelbart. Detsamma gäller självklart det som skrivs på en blogg – ett bloggsamtal är väl dessutom nästan menat att nå så många som möjligt. Så är konversationer på Facebook automatiskt förbjudna att citera, just för att de inte är 100% publika? Jag kanske sticker ut lite här, men jag tycker inte det. För mig passeras gränsen för vad som är privat redan när något lämnar den sfär av mottagare jag själv kan räkna upp. Otaliga gånger har jag hejdat mig från att posta något på Facebook eller Twitter just för att jag inte vet vilka som läser. Otaliga gånger har jag säkert också passerat gränsen och postat saker jag kanske inte borde. Den stora skillnaden för mig är att jag inte är en offentlig person och därför inte på riktigt behöver oroa mig för vem som läser det jag skriver.

Ja, det är orättvist. Vi som inte har gammelmedianärvaro behöver inte på samma sätt bekymra oss för hur vi framstår när vi skämtar, driver med varandra eller oss själva, postar tankar eller skriver om känslor. Den som är politiker, debattör eller bara känd i största allmänhet måste det. Men min poäng här är att intet är nytt under solen. I alla tider har den som har ett rykte att vara rädd om varit tvungen att välja sina ord, att välja var man ska synas och att inte befinna sig i fel sammanhang eller grupper.

I en liknande situation befinner sig Mats Mügge som inte fick förnyat uppdrag som dagisfröken efter att ha postat ett foto på sig själv på sin Facebooksida med synliga tatueringar och en mössa märkt “Pornstar”. Det är rätt självklart för mig att det är ett enormt övertramp av dagiset i fråga att sparka Mats på grund av ett foto på Facebook, men det intressanta här är just hur informationen sprids. Hade inte Mats kunnat få sparken om han synts på krogen iförd samma kläder och tatueringar där en förälder kunnat se honom och tycka att han inte var lämplig som dagisfröken? Jag tror det. Även här är det egentligen inget som är nytt i själva situationen, utöver sättet informationen sprids på.

Min slutsats? Allting är publikt, ingenting är privat. E-posten du skickar kan läsas av ett antal personer på vägen från din dator till sin destination, och det alldeles oavsett FRA:s eventuella inblandning. Det du säger på Facebook kan, och kommer att användas mot dig. Vill du att något verkligen ska vara privat måste du antingen vara duktig på att kryptera din information eller ta samtalet AFK. Får vi på grund av detta ett tråkigare samtalsklimat online? Säkerligen. Men att förlita sig på att journalister, bloggare och Facebook-”vänner” ska kunna avgöra vad du menat vara privat och sen hålla det privat är ohållbart i längden.

/M;

Ett av de större projekten kommer att bli konstruktionen av en helt ny webbplats för iis.se som ska bli klar innan sommaren. iis.se är en webbplats som till största delen är en funktionswebbplats. En klar majoritet av våra besökare på sajten kommer dit för att göra slagningar efter lediga .se-domäner eller för att se vem som är innehavare av en viss .se-domän. Därför är det självklart att vi ska göra det så enkelt som möjligt att använda de funktionerna på den nya sajten, även om vi kommer att fortsätta vara tvungna att använda oss av en CAPTCHA – mer om det vid ett annat tillfälle.

En annan utmaning blir att förtydliga och förenkla informationen när det gäller domäninnehavarnas tillgång till kundtjänst. Efter övergången till registry-registrar-modell har .SE inte längre någon kundtjänst för alla de domäninnehavare som har sin domän hos en annan registrar än .SE Direkt. Det här är inte direkt solklart och i många fall även direkt förvirrande, så vi måste försöka hitta en mer pedagogisk lösning på hur vi förklarar vem man som innehavare ska vända sig till med kundtjänstfrågor. Ett första embryo till det ser vi på dagens iis.se där tjänsten “Vilken registrar tillhör jag” har tillkommit. Funktionsmässigt är vi nog framme där, men innehålls- och framförallt instruktionsmässigt har vi mycket kvar att göra.

Vi har även ett stort arbete framför oss när det gäller att tillgängliggöra alla våra guider på webben. Det känns sorgligt att alla dessa riktigt bra publikationer endast finns tillgängliga som nedladdningsbara PDF:er och här kommer vi att lägga en del krut på att göra en riktigt bra sajt av guideinnehållet.

Självklart kommer även nästa version av iis.se kommer att bygga på WordPress. Mer om mina tankar kring WordPress och vart webben är på väg kommer senare. Men en sak kan jag säga redan nu: Hade jag inte tagit anställning på .SE hade jag garanterat satsat på att bygga upp en renodlad WordPressbyrå.

/M;

På dn.se går det att kommentera nästan alla artiklar anonymt. Det enda du behöver fylla i är “Namn”, men självklart inte ditt riktiga namn. Möjligheten att vara anonym på nätet har jag alltid värnat om och tycker fortfarande att den är viktig – men när jag ser vad som händer med kommentarstrådar på dn.se eller aftonbladet.se blir jag mer och mer övertygad om att det är dags för tidningarna att antingen stänga av kommentarsmöjligheten helt och hållet eller också införa en inloggning kopplad till ett viktigare konto. DN är på god väg när man låter folk logga in med sitt Facebook-konto för att identifiera sig. Om de gjorde det till ett krav kanske nivån skulle höjas på diskussionen.

För sanningen är ju tyvärr att när folk samlas på nätet, särskilt runt en artikel eller text med brännhett stoff, blir folksamlingen snabbt en pöbel. Smårasistiska tillmälen blandas med “statistik” tagen ur luften, alla kallas för idioter kors och tvärs och väldigt, väldigt lite av värde går att läsa i en kommentarstråd på dessa sajter. Tyvärr. För egentligen är det just möjligheten till det offentliga samtalet som är intressant med bloggar, mikrobloggar och alla typer av onlinepublicering.

Kanske är det så att vi måste ge avkall på möjligheten till anonymitet på de ställen där den här typen av avarter uppstår. På internetdagarna.se har vi alltid haft öppet för anonyma kommentarer, som standard är på en WordPress-sajt, och jag tror att det bara är en enda gång som vi inte godkänt en kommentar. Uppenbarligen beror nivån väldigt mycket på vilken sajt som kommenteras, men frågan jag ställer mig varje gång jag mot bättre vetande lockas in i en kommentarstråd på en större svensk sajt är om man verkligen vill ha den typen av innehåll på sin sajt, under sin logotyp. Innehållet på Aftonbladet är ju kanske inte det bästa till att börja med, men när innehållet sänks ytterligare av den otroligt låga kommentarsnivån är det läge att tänka om, tycker jag.

Slashdot har löst det här på ett rätt elegant sätt, tycker jag. Genom ett betygssystem i skalan 0-5 för kommentarer, där anonyma kommentarer automatiskt får en lägre poäng från början än inloggade medlemmars kommentarer, och möjligheten för alla medlemmar att betygsätta andra kommentarer har man byggt en hierarki som funkar rätt bra. Som besökare kan du själv välja vilken lägsta nivå du vill läsa kommentarer från, och kan därmed sätta ribban högt eller lågt. Väljer du att läsa alla kommentarer som postats får du mycket trams, men missar inget. Väljer du istället att bara läsa kommentarer som fått betyg upp till tre eller högre är det generellt mycket bättre nivå på innehållet.

Om jag vore ett stort mediebolag med en stor sajt med mycket innehåll skulle jag genast utvärdera anonyma kommentarer och fundera på ett rankingsystem liknande Slashdots. Inte bara för att man upplåter plats till pöbeln, utan främst för att man bör värna om sitt varumärke. Det fria ordet är viktigt, självklart. Men vi har nått en gräns där det inte längre är rimligt att man får vara anonym alltid, hela tiden.

(Det här är ingen ny fråga, fler har skrivit om problematiken.)

/M;

Vad händer när man gör en så bred Googling? Jo, först av allt ser man självfallet de som köpt annonsplats hos Google för att visas vid min sökning. Här låg tre byråer med olika hög profil men alla med relativt slagkraftiga budskap på sin begränsade yta:

Överst låg “Åkesson & Curry” så de fick mitt första klick. Jag är ju trots allt en dum köpare som just har gjort världens bredaste sökning. Troligen vill jag ha dem som ligger högst upp! Inne hos “akessoncurry.com” (.com-domän! Redan här började det osa katt) blev jag välkomnad med ett Flashbildspel som visade att byrån blivit “nominerade i tre kategorier” till Guldbladet 2009. Det lät spännande så jag tryckte på bilden, som hade en trasig länk så jag fick ett felmeddelande slängt i ansiktet. Olycksfall i arbetet? Kanske, men här har man redan uppnått tre fatala misstag för mitt köp (.com-domän, Flash och trasig länk – men det är ju tre önskningar i en, det går ju inte!) så jag gick vidare till tvåan.

Grand River öppnar rätt starkt med en ren webbdesign och tydligt (om än lite väl fluffigt) budskap om att 1+1 kan bli 3, så jag blir nyfiken nog att klicka vidare. Under “Tjänster” listar man det som byrån kan hjälpa mig med. Här finns såväl marknadsundersökningar och kommunikationslösningar som grafisk produktion, men inget av valen ger konkreta exempel på vad man erbjuder, utan endast mera copytext om att “Vi försöker uppnå en känsla hos mottagaren att just den här organisationen vill kommunicera med ‘mig’”. Men så bra då. När jag sen klickar på “Kunder” för att se några case får jag bara mer flufftext och fortfarande inget som helst konkret förevisat. Inga bilder, inget som visar vad man faktiskt producerat. Det här är totalt #fail för mig som köpare. Jag vill se mer innan jag tar kontakt.

Vidare så till trean i listan – Frosting. Nu börjar det faktiskt likna nåt! Frosting har en snygg sajt, dock i AIK-färger (men jag förlåter dem för den här gången) och balanserar på precis rätt sida om vad som är vettigt i användande av Flash och textbilder. Under “Om oss” berättar man faktiskt rätt utförligt och konkret om företaget med sina medarbetare och sitt arbetssätt. Det här känns inbjudande och relevant för mig som köpare. När jag sen går vidare till “Portfolio” har man en stor mängd case med bild och beskrivning, och det går faktiskt att läsa rätt mycket om varje case. Dessutom går det att sortera på vilken typ av uppdrag man haft (webb, print, event, etc) och beskrivningstexterna är precis lagom långa för att man ska kunna få insyn i vad man gjort. Den enda kritiken jag har här är att det är lite otydligt vad som är länkar och inte, eftersom både länkar och underrubriker är gula, utan understrykning, men det är ju en petitess i sammanhanget.

Tre byråer, tre olika sätt att presentera sin verksamhet. Endast Frosting lyckades övertyga överhuvudtaget.

Nu kanske ni tycker att jag är dum som bara trycker på sponsrade länkar. Men nejdå, jag tittade faktiskt på första sidan av sökresultat också. Här dominerar Tullbergs, som uppenbarligen lyckats med sin SEO. Man är den ENDA kommunikationsbyrån som finns med på första sidan alls! Alla andra länkar är till kataloger, aggregerare och diverse mer eller mindre spammigt automatgenererat innehåll. Det här borde vara en väckarklocka för de företag som tycker att de ska hålla på med kommunikation. Jag säger inte att alla kan synas på förstasidan hos Google, självklart funkar det inte så, men när ett företag dominerar så fullständigt som Tullbergs gör här måste de få rysligt många besökare från Google beroende på hur vanlig min sökning nu är.

Det verkar som att det kommer att bli svårt för oss att hitta en byrå, och det verkar som att det är svårt för byråer att kommunicera på webben. Om man alls vill sälja webb borde man vara mycket bättre på att producera sin egen webb. Jag vet av egen erfarenhet att det lätt blir så att den egna sajten hamnar längst ner på prioritetslistan, men efter att ha ställt mig “på andra sidan” inser jag ändå mer än någonsin förr hur viktigt det är att ha en bra och tydlig sajt för sitt företag.

/M;

Under Internetdagarna 09 hade jag tagit på mig att genomföra ett antal livesändningar från seminarier och keynotes. Eftersom det inte hade gjorts någon gång under tidigare Internetdagarna var det här ett experiment både för .SE och för mig. Vi valde att göra det själva, och i liten skala, eftersom vi inte hade någon uttalad budget och inte heller var säkra på intresset för sändningarna.

Under sensommaren och hösten testade jag olika typer av utrustning för eventet. Vi köpte in en kamera, en Canon Legria HV40 och testade ett antal olika tjänster och mjukvaror för själva streamingen. Valet föll på Livestream, en amerikansk tjänst som används av många stora sajter. Anledningen till att vi valde Livestream var främst att vi med ett premiumkonto hade möjlighet att skapa en egen Flashspelare, som vi kunde anpassa så att den passade in på förstasidan på internetdagarna.se.

Livestreams premiumkonto kostar 350 USD i månaden, och dessutom betalar man för den bandbredd och lagring man faktiskt använder. Jag gjorde lite överslagsräkningar och fick fram att det inte skulle bli så dyrt, vilket visade sig vara fel. Mer om det senare.

Möjligheten att kunna designa sin egen Flashspelare var som sagt det stora skälet till att vi valde Livestream, men även kvaliteten på strömmen vid våra tester övertygade. Jag använde både Livestreams Flashbaserade webbklient för att strömma, såväl som deras Windowsprogram, Procaster. Vid mina tester tyckte jag att Procaster gav bättre kvalitet vid låga bitrates, och jag hade dessutom möjlighet att skräddarsy bitrate på video och ljud, och det fanns flera andra inställningsmöjligheter. Jag beslutade därför att vi skulle använda Procaster vid livesändingarna.

Livestream har en “ren” Flashspelare för nedladdning som jag kunde använda för att skapa vår egen spelare. Det var väldigt lätt att anpassa spelaren efter våra behov, och vid mina tester såg allt bra ut. En vecka innan Internetdagarna besökte jag Stockholm City Conference Center för att testa på plats, och såg att ljusförhållandena var väldigt dåliga, men det var för sent att göra något åt det. Vi hade redan beställt ljudkablar, nätverkskablar och strömkablar fram till de platser jag skulle befinna mig vid sändningarna.

Den 3 november var det så dags. Jag åkte till eventet tidigt på morgonen för att reka och ställa i ordning. Ljud och nätverk fanns framdraget, men jag upptäckte då att nätverket jag fick ansluta till var skyddat av en brandvägg, vilket krävde att jag gjorde en sessionsinloggning på datorn. Sagt och gjort, jag loggade in och nätverket flöt på bra. Ljudet fick jag tappat från mixerbordet i en kabel som jag sedan anslöt till den lilla mixer jag själv använde för att reglera volymen in i datorn. Inför första sändningen la ljudteknikern ut musik i kabeln och jag testade nivåer så att allt lät bra.

När det var dags för att börja första sändningen var det mesta på banan – sajten låg uppe, strömmen såg bra ut, men jag upptäckte genast att ljudet från mikrofonerna som kom i min kabel var kraftigt distat. Där jag satt mitt i hörsalen kunde jag inte springa bort till ljudteknikern och försöka göra något åt det, så ljudet fick helt enkelt vara distat. Det här problemet gick att åtgärda till följande seminarier, så det var bara den första sändningen som hade riktigt dåligt ljud, även om flera andra sändningar också hade långt ifrån perfekt ljud senare.

Efter några minuter började så problemen. Jag kunde hela tiden följa utvecklingen i Procaster, som visade exakt hur många rutor per sekund (fps) som programmet skickade ut på nätet. Vid seminariets början låg vi på runt 20 fps, vilket är mer än godkänt. Men efter några minuter började siffran att dala. 15 fps, 10 fps, snart var vi nere i 3 fps och sändningen såg ut som någon slags hackigt bildspel snarare än film… Jag försökte febrilt hitta källan till problemen, och upptäckte att jag inte hade någon som helst kontakt med Internet från något annat program på datorn. Det gick inte att surfa, det gick inte att pinga. Jag insåg att min nätuppkoppling hade strypts av någon anledning. Till slut dog strömmen helt och hållet, och jag blev tvungen att starta om datorn för att få komma ut på nätet igen. Mitt i alla dessa problem började dessutom mjukvaran för sändning, Procaster, att strula, och jag fick starta om programmet nån gång efter att det kraschat. Det här hände aldrig under mina tester, så jag misstänkte att de hade något att göra med problemen med Internetaccessen.

Efter detta första seminarium tackade jag mig själv för att jag varit förutseende nog att lägga in en ordentlig paus mellan första sändningen och andra. Jag hade nu ett par timmar på mig att försöka reda ut vad som gått fel och åtgärda det. Jag ropade ut min förtvivlan på Twitter och fick omgående ett erbjudande om hjälp från Björn Falkevik, stjärnan på webbsändingar. Björn ringde mig direkt (vilken hedersman, denne Björn!) och försökte på alla sätt hjälpa till att ta reda på exakt vad som gått fel. Björn hade själv sänt från samma konferenshall tidigare och visste bland annat att det gällde att se till att få Internetaccess utanför brandväggen.

Jag insåg genast att jag måste göra något åt nätverket, och bad därför Stockholm CCC om att kablarna jag fått framdragna till respektive rum nu skulle ge mig access till Internet utanför brandväggen. Det skulle man ordna, även om det kunde bli lite ont om tid på sina ställen. Jag bestämde också genast att jag inte längre vågade lita på Livestream eller Procaster, och bestämde därför att jag skulle prova med Bambuser, fast jag då skulle vara tvungen att slänga bort min egen Flashspelare och istället bädda in Bambusers spelare på internetdagarna.se.

Resten av Internetdagarna sände jag alltså med Bambuser, och det var en enorm skillnad. Den Flashklient som Bambuser har för att sända direkt från sin dator funkade klockrent, helt strulfritt och extremt smidigt. Kvaliteten var något sämre än med Livestream, men eftersom ljuset och andra förutsättningar var så dåliga på plats var det knappast något som påverkade slutresultatet nämnvärt. Ljudet funkade bra i de flesta fall, även om det fortfarande var problem med distorsion i vissa rum.

Eftersom jag ändrat min beställning gällande Internetaccess på plats fick jag även fortsättningsvis problem med nätet till och från. I de fall jag hade fungerande Internetlina gick webbsändningarna helt utan problem. Någon gång funkade helt enkelt inte kabeln alls, och då fick jag sända på konferensens WiFi-nät, vilket gick bra en av gångerna och sämre en annan.

Vilka slutsatser och lärdomar drar jag då av allt det som hände? Först och främst måste jag ge ordentligt med beröm till Bambuser. Här har vi en tjänst som bara fungerar. Nästa gång jag ska strömma video (vilket jag ska göra den 10:e december från “Misstag och floppar” så tänker jag fortsätta använda Bambuser, även om jag tittar på att använda Wirecast eller någon annan mjukvara för att få bättre kontroll över innehållet. Det är lite synd att jag inte kan göra en egen Flashspelare till sajten, men jag kan leva med det om det bara funkar som det ska.

En annan sak som är trevligt med Bambuser är att tjänsten är gratis. Livestream har också en gratistjänst, men den premiumtjänst vi köpte för att kunna göra vår egen spelare kostar som sagt 350 dollar i månaden. Sen tar man också betalt för bandbredden som används, och här hade jag räknat ordentligt fel. Efter den enda utsändning vi gjorde med Livestream så såg jag att vi dragit på oss ungefär 150 dollar i bandbreddskostnader! Detta på runt 70-80 tittare under nån timmes tid. Hade vi fortsatt att använda Livestream under hela Internetdagarna hade det hela blivit en mycket dyrare affär.

Jag förstår mycket väl vad han menar, det är tråkigt att bryta inlänkar och indexering i Google och andra sökmotorer, men jag är av uppfattningen att webben likt Internet i stort är under ständig förändring, och att vi inte kan bli för nostalgiska vad gäller en teknik eller något innehåll på webben. Och självklart förstår jag det positiva i att länkar inte bryts, men jag tycker helt enkelt att det finns många tillfällen då nackdelarna väger tyngre än fördelarna.

Nå – Jocke gick till så hårt angrepp att jag la några minuter på att slå hål på hans teorier genom att hitta trasiga länkar på en sajt han själv ansvarat för: hd.se. Lättare sagt än gjort skulle det visa sig, för man har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att bevara gamla länkar.

Jag hittade till exempel följande länk genom att söka på Google: En artikel från Elöverkänsligas Riksförbund från 2004. Här länkas en artikel på hd.se som handlar om att Båstad sagt nej till nya 3G-master. Länken är som följer: http://hd.se/ArticlePages/200409/28/20040928161250_-Alla_anvandare-191/20040928161250_-Alla_anvandare-191.dbp.shtml

Ouch. Inte världens snyggaste URL direkt, men så ser den ut. Jag tänkte att jag hade hittat guldkornet jag letade efter, men blev snopen när länken faktiskt fungerade, och dessutom ledde rätt: http://hd.se/bastad/2004/09/28/baastad_saeger_nej_till_nya_3g/

Här har man ju uppenbarligen lyckats med att behålla en gammal inlänk så att den funkar, och leder till den nya länken. Imponerande! Finemang! Alla är glada. Eller? Jag kan inte låta bli att fundera lite på hur man gått tillväga. Den gamla URL:en innehåller datum för artikeln (20040928) och vad som gissningsvis är ett internt ID för artikeln från det CMS man använde 2004 (161250). Den nya URL:en innehåller inget ID alls, utan använder en modern permalinkstruktur där titeln från artikeln blir identifikationen (baastad_saeger_nej_till_nya_3g), så hur görs kopplingen från den gamla URL:en till den nya?

Här får jag gissa. HD kanske använder samma CMS nu som 2004, och i såna fall har artikelns ID troligen inte ändrats sen dess, och det är lätt att göra ett nytt fält i datbasen för “snyggare URL:er”. Men desto troligare är att HD har bytt CMS sedan 2004, och då kan man ha gjort på två olika sätt:

1) Man kan ha behållit alla ID-nummer från det gamla CMS-systemet när man importerade innehållet till det nya.

Det är ofta komplicerat, och en vanligare lösning är att man istället

2) häller in gamla ID i ett separat fält för detta (oldID, anyone?) för att bibehålla kopplingen.

Har man valt lösning (1) är det hatten av och bara att köra på. Det är väldigt lätt att göra en “rewrite” på gamla URL:er till nya i det fallet. Har man istället använd lösning (2) börjar jag få rätt i min argumentation på mindpark.se. För hur många generationer av gamla system ska man egentligen underhålla innan det blir löjligt? Visst, en generation kan man utan större problem underhålla för att ha permanenta länkar, men nästa gång man byter CMS, blir det ytterligare en generation av ID att hålla ordning på då? Och nästa gång, och nästa gång…

Min princip ligger fast – det ÄR inte alltid försvarbart att till varje pris behålla länkstrukturer när man gör ett större systembyte. Det är lovvärt om det går att göra, och det finns ju inga nackdelar med att göra det om det är enkelt. Men om det är svårt, om det kräver att man hackar speciallösningar, och om det på sikt ändå är ohållbart – var går gränsen?

Och det som jag ser som det större problemet i den här frågan – ska vi verkligen betrakta webben som permanent? Kan vi inte acceptera att länkar bryts då och då? Finns det inte en ganska stor risk att vi på sikt hamnar i en okontrollerbar härva av föråldrade länkar som ska underhållas i all evighet?

/M;

Igår kväll samlades runt 50 extremnördar för det allra första mötet i GTUG Stockholm – Google Technology User Groups, anordnat av den sedvanligt speedade men briljante Peter Svensson som också var kvällens enda föredragshållare.

Tyvärr blev jag tvungen att avvika innan det som kanske hade varit roligast att se – en hemlig Augmented Reality-app för Android som Peter jobbat fram. Men redan tidigare på kvällen bjöds vi på en genomgång av Google Code, främst AJAX APIs och dess Playground, ett riktigt snyggt och smidigt sätt att snabbt komma igång med Googles AJAX-prylar. Sen en snabb demo av Google Wave där jag hjälpte Peter genom att vara inloggad i Wave samtidigt som honom för att visa kollaborativ redigering. Peter la även till DiceBot till “vågen” för att visa hur serverbaserade script kan agera deltagare i diskussioner.

Jag försökte bambusra lite från eventet, men tyvärr var det lite för mörkt och dåligt ljud för att bli nåt användbart, men om du VERKLIGEN är nyfiken kan du se några korta klipp här.

Jag ser redan fram emot nästa GTUG-möte och hoppas på fler intressanta demos – kanske från fler som gjort intressanta Android-saker i Sverige?

/M;

Slut? Hur tar en digital vara slut? Det går ju att kopiera den i oändlighet. Men här ser vi begränsningarna i påtvingad fysisk distribution av något som borde vara digitalt. Det finns ingen brist på DVD-material i världen, så en brist på installationsskivor borde vara rent logistiskt framkallad, dvs antingen har Apple inte tillverkat tillräckligt många eller så har grossisten/återförsäljaren inte tillräckligt i lager för att täcka behovet.

Men varför är det så? Det handlar om en några gigabyte stor fil som ska distribueras. Man skulle kunna tänka sig att Apple sålde filen till mig och jag fick ladda ner den själv och bränna, så slapp man distributionen. Man skulle också kunna tänka sig att återförsäljaren har en egen brännare och får licens från Apple att bränna hur många skivor som helst,  bara de höll koll på antalet och betalade per skiva.

Antalet lösningar är många, men den allra sämsta lösningen måste vara den man har valt – att endast distribuera färdigtryckta skivor från en fabrik någonstans.

/M;