Arkiv för April, 2009

Jag är stolt över att “komma ut som Piratpartist” på piratpartister.se. Piratpartister.se är en sida som visar ansikten på de som bloggat om sitt medlemsskap i Piratpartiet. Jag uppdaterade idag mitt ursprungliga inlägg om varför jag gick med i Piratpartiet, och klistrar in texten även här:

Piratpartiet framstår allt mer som den sista utposten för sann liberalism i Sverige, när det gäller friheten på nätet och yttrandefriheten i stort. Alldeles för många, ja i stort sett alla befintliga riksdagspartier har på ett eller annat sätt gjort sig kända för att vurma för censurering eller begränsning av Internet, alternativt förespråkat FRA-lagen eller IPRED-direktivets implementation i Sverige.

Att bevara Internet fritt är ingen hobbyfråga. Jag ser det som den absolut enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan med globala effekter under 2000-talet så långt. Det vi beslutar idag kommer att påverka framtida generationers möjlighet till fri rörlighet, yttrandefrihet och fri kommunikation.

Frågan handlar INTE om nedladdning, den handlar INTE om barnporr, den handlar INTE om enskilda Internetoperatörers ansvar. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha framöver. Vill vi ha ett samhälle där alla har samma möjligheter och rättigheter, eller vill vi bygga ett kontrollsamhälle där staten och stora globala företag kontrollerar med vem, vad och när vi kommunicerar?

Piratpartiet må vara en gökunge i svenskt politiskt liv – ett missnöjesparti, ett enfrågeparti – vad du nu vill kalla det. Men det är en skamfläck för Sverige att partiet ens behövs. Jag hoppas att inom kort få se våra viktigaste frågor tas upp av de etablerade partierna, främst C och Fp som har mage att kalla sig liberala partier samtidigt som de förespråkar statlig kontroll av kommunikation mellan människor på Internet. Den dagen Piratpartiet inte längre behövs i svensk politik kan partiet också upplösa sig självt, men inte förrän vi säkrat Internets framtid för gott.

/M;

Jag vore ju inte jag om jag inte postade en snabbrecension av den nya skivan som släpps denna vecka, men som för oss trogna premiumanvändare på Spotify redan funnits tillgänglig ett par dagar.

Tretton låtar gör en vansinnigt lång skiva som går i mycket långsammare tempo än föregående platta, Playing The Angel. Det är mer som skiljer denna skiva från föregångaren än tempo. Låtstrukturerna på SOTU är mycket mindre direkta, och soundet påminner mig väldigt mycket om Ultra, vilket inte är ett gott betyg. Nånting har helt klart hänt med bandets driv och geist som när PTA släpptes kändes som en nystart för kärnan i bandet, Gore-Gahan. Där PTA hade ett par riktiga kioskvältarhits som röjde väg i bästa Violator-stil är SOTU mycket stillsammare, närmast experimentell i struktur och ljudbild.

Förutom singeln Wrong har nya skivan endast ett par låtar som går i något som börjar likna danstempo. Desto fler (ryyys) ballader finns att återfinna, även om man här och där försökt dra upp tempot lite genom att använda oktavbas eller sequence-blipps. Efter ett par första genomlyssningar finns det ett par riktiga lågvattenmärken på Peace, som inte ens känns som en färdig låt eller produktion, samt Come Back, som är så lång och seg att jag lika gärna hade kunnat sätta på Sister Of Night (aj!).

Jag hoppas på att det här är ett album som ska växa efter fler lyssningar, men jag satt på tunnelbanan i morse och försökte komma ihåg en enda låt från skivan, förutom Wrong då, och kom inte ihåg en enda. Det är verkligen inte lovande, och jag gick till och med så långt att jag avbeställde deluxe-boxen av SOTU som jag förbeställde förra veckan. Jag kommer fortfarande att köpa skivan (om inte annat för att göra samlingen komplett) men det räcker nog med billighetsutgåvan, för detta blir ingen klassiker.

För att minnas storhetstider, lyssna gärna på min hastigt ihopplockade spellista på Spotify istället: Best of Depeche Mode.

/M;

Creeper