Arkiv för December, 2008

Idag är det “gå-med-i-piratpartiet-dagen”. Och jag har just gjort det. Gått med i Piratpartiet alltså. Jag uppmanar alla som är det minsta intresserade av att försvara den digitala framtiden och rättigheterna på nätet att göra samma sak.

Den här sidan är numera länkad från piratpartister.se – och därför tänkte jag redigera informationen här för att visa mer om varför jag är medlem i Piratpartiet.

Piratpartiet framstår allt mer som den sista utposten för sann liberalism i Sverige, när det gäller friheten på nätet och yttrandefriheten i stort. Alldeles för många, ja i stort sett alla befintliga riksdagspartier har på ett eller annat sätt gjort sig kända för att vurma för censurering eller begränsning av Internet, alternativt förespråkat FRA-lagen eller IPRED-direktivets implementation i Sverige.

Att bevara Internet fritt är ingen hobbyfråga. Jag ser det som den absolut enskilt viktigaste inrikespolitiska frågan med globala effekter under 2000-talet så långt. Det vi beslutar idag kommer att påverka framtida generationers möjlighet till fri rörlighet, yttrandefrihet och fri kommunikation.

Frågan handlar INTE om nedladdning, den handlar INTE om barnporr, den handlar INTE om enskilda Internetoperatörers ansvar. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha framöver. Vill vi ha ett samhälle där alla har samma möjligheter och rättigheter, eller vill vi bygga ett kontrollsamhälle där staten och stora globala företag kontrollerar med vem, vad och när vi kommunicerar?

Piratpartiet må vara en gökunge i svenskt politiskt liv – ett missnöjesparti, ett enfrågeparti – vad du nu vill kalla det. Men det är en skamfläck för Sverige att partiet ens behövs. Jag hoppas att inom kort få se våra viktigaste frågor tas upp av de etablerade partierna, främst C och Fp som har mage att kalla sig liberala partier samtidigt som de förespråkar statlig kontroll av kommunikation mellan människor på Internet. Den dagen Piratpartiet inte längre behövs i svensk politik kan partiet också upplösa sig självt, men inte förrän vi säkrat Internets framtid för gott.

/M;

Rektorn på Södra skolan i Motala har bestämt att den kille som vann skolans omröstning om vem ska bli skolans “officiella” lucia inte kan vara lucia, eftersom man ska ha ett “traditionellt” lucia-firande och därför måste låta en tjej vara lucia.

OK, det är en riktig ankdammshistoria. Bara för att det är en kille som blir fråntagen privilegier på grund av sitt kön blir det en “rolig” tidningshistoria som går runt i alla medier denna vecka. Rektorn borde väl ha varit vaknare och bestämt redan från början att endast flickor får ställa upp i omröstningen så hade det aldrig blivit nåt tjafs.

Redan när jag gick i högstadiet var det några killar som tyckte det var festligt att klä ut sig till lucia den 13 december. Det brukade vara ungefär samma killar som dansade ballongdansen på roliga timmen, och samma killar som först blev fulla, och de som var fullast när vi blev äldre också.

Det som lyfter den här lilla sagan från det triviala är rektorns ovanligt klantiga uttalande till tidningen:

– Det här har inget med kön att göra, säger rektorn till Motala och Vadstena Tidning. Hon menar att det enbart har att göra med att skolan bestämt att luciafirandet ska ske på ett traditionellt sätt.

Hur kan det INTE ha med kön att göra? Finns det andra skäl till att pojken i fråga inte är lämpad att vara lucia än just det att han har fel kön? Och vad menar hon egentligen med “traditionellt sätt”? Traditionsenligt brukar det ju vara skolans snyggaste tjej som också har långt, blont hår som får vara lucia. Betyder det att även invandrare och mörkhåriga är diskvalificerade från luciatävlingen?

Det här är ett typexempel på en klantigt skött medierelation och sensationslystna journalister i fint samarbete. Den enda utvägen för rektorn i denna fråga hade varit att faktiskt låta pojken vara lucia detta år, och sen utarbeta tydliga regler för nästa års tävling. Eller att helt enkelt utnämna den flicka med högst betyg till lucia, istället för att sanktionera popularitetstävlingar på skoltid.

/M;

Ibland sker saker bortom ens kontroll, saker man inte kan kontrollera eller ens förutsäga. När jag sa upp mig från min förra arbetsgivare för att starta ett nytt företag tillsammans med två vänner och kolleger kunde jag till exempel inte förutse att jag bara arton månader senare skulle befinna mig där jag nu är.

I mars 2007 bildade jag ett nytt bolag för att åter försöka förverkliga en dröm jag haft. Drömmen om att få vara sin egen, att få skapa något nytt, att få vara den som bestämmer riktning och metod, hur man genomför saker. Under tiden som gått sedan dess har jag dessutom hunnit bli pappa igen, med allt det innebär, och dessutom vara pappaledig en kort tid. Allt för kort om man jämför med första gången det begav sig. Den gången kunde jag njuta av att vara hemma ett helt år med Leo. Denna andra gång blev det tre-fyra månader, eftersom jag hade ett nystartat företag att ta hand om – ytterligare en “baby” som behövde uppmärksamhet.

På grund av omständigheter utom min kontroll befinner jag mig nu utanför det nya bolaget – bolaget jag var med och startade. Alla separationer för väl något mått av ångest och smärta med sig, men denna gång var jag både helt oförberedd och dåligt rustad för att klara mig på egen hand. Inte nog med att räkningar måste betalas, hyror ska in och barn ska mättas – dessutom har vi en blixtsnabb finanskris att ta hänsyn till – åtminstone kändes det så när jag plötsligt skulle leta nytt jobb.

Tack vare några av de personer i min krets som jag fortfarande kan kalla vänner har jag fått nytt jobb. Den omedelbara ångesten över att bli utslängd i kylan kan dämpas något och får på sikt kanske ersättas av en tids funderande kring vad jag ska göra i resten av mitt unga liv. Kalla det sen 30-årskris, tidig 40-årskris eller vad du vill, på något sätt måste jag ta lärdom av det som händer och försöka hitta ett nytt sätt att vara, eller åtminstone ett nytt sätt att se på jobb och karriär.

En konsekvens av detta är att jag tänker försöka blogga oftare. Dock mindre och mindre om privatlivet och istället mer och mer om sånt som berör mig på andra vis. Jag känner att jag bryr mig mer och mer om sånt som händer runt oss – i samhället, särskilt det digitala. Jag hyser starka känslor kring Internet, sociala medier och nätverk. Jag har åsikter och förhoppningsvis även insikter som måste få komma ut nånstans. Den här bloggen får bli det mediet.

Jag funderar även på om det är relevant att engagera mig politiskt. Det får tiden utvisa, för tillfället har jag inget parti som ligger närmast hjärtat, och det känns mycket svårt att kompromissa med åsikter för att passa in i ett partiprogram.

Nu är det vinter, mörkt och kallt, och det ligger nära till hands att krypa in i mörkret och stänga ner allt tills ljuset återvänder. Jag tänker försöka göra tvärtom, och istället använda den kalla årstiden till att skriva mer.

På återseende,

/M;

Creeper