Det verkar ha vänt. Som alla vet varar ingen ekonomisk uppgång för evigt, och räntorna kommer alltid att gå upp igen när de länge varit på väg ner. Så även denna gång. Redan nu hörs den begynnande gnällkör man kan förvänta sig. “Hushållen klarar inte dyrare ränta” varnar SvD och E24. Och det är väl inte heller så konstigt. Folk i storstäderna verkar ha belånat sig upp över öronen för att få råd med drömboendet – utan att tänka särskilt mycket på vad som händer när räntorna går upp eller hur man ska klara betalningarna om en i familjen blir arbetslös.
Mönstret känns igen. Först en (denna gång rätt lång) period av överkonsumtion och övertro på ekonomisk uppgång, sen ett snabbt eller långsamt fall. Vi behöver bara gå tillbaka elva år för att hitta villaräntor på 8-9% och går vi tillbaka ännu längre låg de på 12-13%. Vad är det som säger att vi inte är där igen om ett par år?

Alla minns väl bankkrisen? Då startade staten en bankakut som såg till att våra största banker inte gick i konkurs. Mängder av skattepengar delades frikostigt ut för att förhindra en ekonomisk katastrof. Om någon föreslår att en liknande lösning tas fram denna gång för att rädda dumspenderande bostadsrättsköpare i en liten, elitistisk innerstadsklass och deras lyxrenoverade jacuzzi/öppen spis/köks-ö-lägenheter osäkrar jag min revolver.

De senaste årens galna marsch mot fler och fler bostadsrätter, dyrare och dyrare boende kanske snart visar sig vara precis lika vansinnig som jag hela tiden trott och hävdat.

Tack och lov för hyresrätten – denna geniala, underbara konstruktion som gör att människor kan bo utan att riskera sin privatekonomi i ekonomiskt blåsväder.

/M;