Den senaste vändan i den allmänna kollapsen kring Astrid Lindgrens Barnsjukhus gör mig matt. Sjukhusets direktör vägrar ta in extra personal, och summan av kardemumman blir att mängder av barn och ungdomar inte får den vård de behöver, utan tvingas vänta en okänd tid innan de kan få sina planerade åtgärder – operationer och andra ingrepp – utförda.
Som vanligt när det blir en härdsmälta inom vården pekar alla på varandra och vägrar ta ansvar. Som en av alla de föräldrar som besökt just detta sjukhus under den senaste månaden (fast vi vände i dörren när vi fick veta att väntetiden var över sju timmar) blir jag bara än mer trött på hala politiker och sjukhuschefer. De enda som kan stå med sina ryggar raka är de stora mängder hårt arbetande vårdpersonal, sjuksköterskor och läkare som arbetar långt över vad som är mänsklig förmåga för att ge barnen vård.
Jag har inget bra recept på hur denna och andra kriser inom vården ska lösas. Men jag vet att man får den vård man betalar för, och alla dessa besparingar och hopslagningar börjar visa åt vilket håll vårt samhälle går när de sjuka barnen inte får vård i tid.
Allvarligt talat – jag tror jag talar för de flesta föräldrar när jag säger att vi inte bryr oss HUR ni löser den uppkomna situationen. Bara ni löser den.
/M;
Hmmm, jag kan förstå din uppgivenhet, det är ett stort problem med vårdköer, oavsett om de skapas av återkommande febertoppar eller pga dålig planering. Men att som de flesta gör att åka till akuten med åkommor som ska tas till vårdcentralen eller husläkare är det stora problemet.
Att inte ta eget ansvar för sin vård, utan att bara åka till närmsta akutsjukhus och be om hjälp är del av samma mentalitet som att bara
påpeka problem, och be att andra ordnar upp dem.
*** Start cynism ;) ***
Jag tror jag talar för de flesta Sebastianar när jag säger att vi inte bryr oss hur ni slutar be andra lösa era egna problem. Bara ni slutar.
*** Slut cynism ;) ***
/Sebastian
Du har rätt i teorin men fel i praktiken.
Att föräldrar tar sina barn till akuten “i onödan” är och förblir ett informations- och organisatoriskt problem.
Har du själv försökt söka vård för en 2-åring med 42 graders feber efter att vårdcentralens telefonsluss stängt (vilket sker runt 9 på morgonen där jag bor)?
Alternativen du får är att åka till närakuten eller Astrid Lindgrens Barnsjukhus. I just det här fallet när vi åkte till AL med en sjuk Leo ringde jag först till Vårdguiden för att höra om vi inte kunde åka till närakuten i Bromma istället för att sitta i kö på akuten. Svaret från jourhavande sjuksköterska blev, som vanligt, att man ska åka till akuten, eftersom de där har större kompetens och möjlighet att bedöma hur allvarligt läget är.
I 9 fall av 10 får man rådet att åka till akuten när man, som man ska, ringer för att fråga hur de tycker att man ska lösa sitt vårdbehov.
Om trycket på akuten är för stort för att det kommer in för många barn som inte är “tillräckligt sjuka” – ja, då tror jag att vi måste få en till mottagning som kan ta emot de barn som inte behöver akutsjukhusets vård.
När jag själv var liten fanns det fortfarande läkare som gjorde hembesök på jourtid, vilket var en fantastisk lösning på problemet.
Idag saknas alternativen, vilket gör att ALLA åker till Astrid Lindgren, vare sig de vill det eller inte.
/M;
Sen måste jag bara få kommentera din cyniska slutkläm:
Menar du på fullt allvar att det är MITT ansvar att se till att det finns en fungerande sjukvård? Alltså, att det är mitt ansvar utöver mitt val vart fjärde år när jag röstar på partier som vill styra landstinget? Det skulle vara intressant att veta vad du tycker att jag ska göra – kanske starta ett eget, privat sjukhus?
/M;
“fast vi vände i dörren när vi fick veta att väntetiden var över sju timmar”
Sammanfattar på något vis problematiken: AL är till för akut sjuka barn, men de flesta som sökar har sådana tillstånd där timvisa väntetider inte är medicinsk farliga. Om alla barn i Stockholmsregionen hade tillgång till primärvårdsläkare som kunde titta på deras förkylningar, hostor, öronvärk, småsår, stukningar etc etc, så skulle problemet inte existera.
Om man kommer till en akutmottagning, och barnet är så friskt att man går därifrån bara för att det är kö, kan man ju undra om besöket var motiverat överhuvudtaget?
Sen ett litet tips: åk nästa gång 45 min norrut: i Uppsala på Akademiska sjukhuset finns en akutmottagning där vi aldrig skulle acceptera 7 h väntetid för barn. Valfrihet råder.
Doc – anonym barnläkare i Uppsala
Åter igen – jag håller med. I princip.
Jag tycker absolut inte att det är en bra idé att åka till akuten med barn som har “hostor, öronvärk, småsår, stukningar, etc etc” – men när man som förälder är orolig och kontaktar sjukvården för att få veta var man ska vända sig säger de, nästan utan undantag, att man ska åka till akuten.
Varför? Jag antar att de som är sjuksköterskor och jobbar i telefonväkteriet på Vårdguiden inte vill eller vågar ta ansvar för att något faktiskt kan vara värre, och kan gå fel eftersom man sitter på en närakut hos en allmänläkare istället för på akuten hos en specialist.
Anledningen till att vi vände istället för att vänta sju timmar var inte att vi inte tyckte att besöket var motiverat, utan att vi insåg att det skulle gå snabbare att åka hem, ringa närakuten, beställa tid, åka till Brommaplan, besöka läkaren och åka hem igen.
Det var också min ursprungliga idé att göra detta, men Vårdguiden tyckte annorlunda, och eftersom jag inte är utbildad läkare eller sjuksköterska eller ens vårdbiträde gör jag som “syster Marianne” säger åt mig på telefon att jag ska göra.
/M;