Jag vet egentligen inte varför det blivit såhär. Jag är killen som vägrade vapen, som mönstrade till lumpen och blev erbjuden valfri postering men valde att “stanna hemma och suga på mammas tuttar” som en av malajerna så vältaligt beskrev mitt alternativ till en postering i Boden eller Vaxholm.
Jag hatar krig, vapen, våld och vanligen alla slags testosteronstinna aktiviteter. När jag var liten tyckte jag inte om att leka med stridsgubbar och jag gjöt tennsoldater mest för att det var spännande med varm metall.
Men av nån anledning är det förbannat roligt att spela krigsspel på datorn. Jag skjuter vilt omkring mig, agerar befälhavare eller kanonmat med samma iver och lyckas inte ens uppbåda minsta kval, trots att jag deltar i politiskt väldigt inkorrekta konflikter på skärmen.
Jag är inte ensam om att uppleva detta, det vet jag, men efter varje session kan jag ändå inte rå för att jag känner mig lite, lite skyldig. Är det verkligen rätt att njuta så ohejdat av att leka krig när så många människor flyr undan bomberna i detta nu?
Vad är det i mig och så många andra som gör att vi är så lockade av stridens hetta i spelform, även om vi aldrig skulle drömma om att delta i krig i verkligheten?
Medan jag funderar över detta öde fortsätter jag att, tillsammans med min vän Skatebird spela Battlefield 2 så ofta tillfälle ges.
/M;
